Min tjejs bröst är ett föräldraskapets Zlatan, skriver Metros reporter Simon Krona. Här på bild under en av de lugnare stunderna med sonen Ville.
Min tjejs bröst är ett föräldraskapets Zlatan, skriver Metros reporter Simon Krona. Här på bild under en av de lugnare stunderna med sonen Ville.

Det jämställda föräldraskapet känns långt borta när min son hellre umgås med min tjejs bröst än med mig, skriver Metros videoreporter Simon Krona.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Det skulle bli det där superjämställda föräldraskapet vi alltid hade drömt om. Föräldraledigheten skulle delas 50/50, vi skulle byta precis lika många blöjor och vi skulle sjunga precis lika många godnattvisor för barnet.

Sen kom lilla Ville. Ett totalt haveri för allt vad jämställdhet heter följde.

Jag kan gå runt med Ville i famnen, gunga honom, sjunga för honom (ordentligt falskt visserligen, men kan han ens höra skillnaden?), prata med en enligt mig själv jätteskojig röst – ingenting hjälper! Är Ville arg så är han arg och det är inget som nån gubbjävel kan ändra på.

Men så fort min tjej tar över märker jag att vi spelar i helt olika ligor. För Tilda har ett hemligt vapen: brösten. En föräldraskapets Zlatan.

LÄS MER: Cissi Wallin: Jag är ingen metoo-kundtjänst

Jag visste så klart att brösten skulle spela en stor roll för Ville den första tiden. De är ju hans enda näringskälla, liksom. Men att han skulle vara så här tuttfixerad – det hade jag inte räknat med.

För Ville är inte brösten bara en näringskälla. De är en livsstil. Han ska ha tröst av dem. Han ska ha dem som huvudkudde när han sover. Han ska av oklar anledning sparka och skalla dem då och då.

Ofta bestämmer han sig för att liksom fejkäta ur brösten. Han suger lite lätt, men utan att äta. Barnsjuksköterskorna säger att han gör det för att det känns tryggt.

Och visst, om jag hade levt i totalt mörker i nio månader och sen plötsligt tryckts ut i ett universum där det finns saker och allt är livsfarligt och min överlevnad är direkt beroende av två jättar som jag inte känner – då hade jag också velat känna trygghet. Och troligen hade jag fått det av vad det än var som gav mig mat.

LÄS MER: Anna Åslund: Därför slutade jag äta kött

Jag har försökt förklara för Ville att han är trygg hos oss, med eller utan bröst. Att vi, jättarna, tar hand om bokstavligen alla hans små behov. Men han lyssnar inte. Det är som om han inte bryr sig om jämställdhet överhuvudtaget.

Det här leder till att min tjej oftare får trösta, hålla honom och sova med honom. Hon lär känna honom bättre, helt enkelt.

Det blir bättre med tiden, sägs det. Han kommer att känna sig tryggare. Men ändå. Det superjämställda föräldraskapet känns långt borta.

Simon Krona, videoreporter Metro

Plus: Hans små leenden som börjar komma nu och får mig att glömma världen en stund.
Minus: Alla som vill att jag ska byta lösenord hela tiden. Låt mig ha mina osäkra konton i fred, okej?

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset