Metros MMA-kolumnist skriver i dag om hur han fann lyckan i att fightas.

Mina tidigare erfarenheter av kampsport var begränsad till lite kung fu-filmer och ett och annat slagsmål i skolan.

Men när jag var 14 år såg jag en karateaffisch – det lät spännande. Några kompisar påstod att första terminen var trist, att det mest handlade om att nöta in grunderna. Det var först efter det man skulle få börja träna lite mer spännande tekniker och börja med riktiga fighter. Nervös och iförd shorts och t-shirt gick jag iväg till min första träning. Mina vänner hade rätt, det var inte jätteroligt men en sak visste jag; Detta var början på något nytt.

Du kanske undrar vad som egentligen krävs för att bli elit inom kampsport?

“Kan du så kan väl jag”, kanske du tänker?

LÄS MER: Därför tror jag att du kommer gilla MMA

Men det är lite svårare än så. Jag andades, åt, drack, sov och levde för karaten.

Jag började tävla redan efter ett års träning och tog mitt första SM-guld precis innan jag skulle fylla 16 år. Jag blev till och med uttagen i det svenska karatelandslaget. För mig var det stort – det var större än stort – och det blev det hela min värld. Jag tränade extremt mycket och extremt hårt. All min vakna tid ägnade jag åt antingen träning eller åt att tänka på karate.

Så om jag nu älskade det så mycket, varför sluta med det och byta till MMA?

Det blev några år av tävling men med tiden var det många av mina vänner som lämnade sporten och med det försvann också min glädje. Jag sökte mig vidare inom kampsporten och fann MMA, och fick därigenom glädjen tillbaka.

Friheten i MMA och dess breda repertoar av tekniker och taktik är otroligt. Man måste lära känna sig själv på djupet för att inse vilken typ av fighter man själv är. Jag har nu tränat MMA sedan jag var 21 år. Det är inte roligt varje dag, men det är värt det när jag går in i buren och vet att jag har gjort allt jag kan för att förbereda mig.

Smärtan av att få ett slag är något som skrämmer många, men det är inte det som skrämmer mig när det är dags för match. Det som skrämmer mig är att förlora och att all träning och tid jag lagt ned inte ska ge det resultatet som jag hoppats på. Alla uppoffringar känns plötsligt större när det inte räcker till och jag inte är den sista som står upp när matchen är slut, det är en känsla jag ofta måste jobba med.

LÄS MER: MMA-stjärnor blir kolumnister i Metro

Jag har aldrig ångrat alla uppoffringar jag gjort för sportens skull, de har tagit mig lång tid och gjort mig till den jag är i dag. Förluster, men framförallt i vinster, har bidragit till att forma min person. Jag vet att jag kan pressa mig långt, hur långt vet jag inte än men det är något jag tänker ta reda på.

Jag är långt ifrån klar med min MMA-karriär och tränar just nu för fullt inför min nästa match på Superior Challenge 16 den 2 december.

Förutom min vinnarskalle och kärlek till sporten så är känslan av att stiga in i buren, påhejad av alla fans det som driver mig varje dag och det som gör det värt med allt slit. Utan publiken skulle matcherna inte vara detsamma så självklart önskar att du också kom och hjälpte mig till nästa seger.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om mma