Ingen restaurang är så symbolisk för det nya Götgatsbacken som Ljunggrens, tycker Björn af Kleen.
Ingen restaurang är så symbolisk för det nya Götgatsbacken som Ljunggrens, tycker Björn af Kleen.

Sushi.

Servicen är utmärkt.

Ljunggrens graffiti-inspirerade väggmålning känns lite överarbetad, tycker Björn af Kleen.

Ingen människa vid sunda vätskor kan tillbringa mer än fyra fem timmar på Södermalm, skrev Fredrik Strage i Dagens Nyheter för snart tio år sedan. Detta eftersom stadsdelen på den tiden i själva verket tillhörde Irland, var ”gemytligt på samma förljugna vis” och fullt av vättar, alkoholister och gitarrister.

Fredrik Strages artikel sammanföll med uppsnofsningen av Götgatsbacken och han såg den som början på en befrielse av Södermalm, en ”civiliserad oas” där man kunde tjacka DKNY-sneakers, vakuumförpackade hårtorkar och sushiset i en stressig ”New York-atmosfär”.

Tio år senare kan man konstatera att den ”oasen” spritt sig och nu dominerar Götgatsbacken på bekostnad av de irländska pubarna, även om flera sådana fortfarande samexisterar med den kolorerade kommersen inne på American Apparel.

Ingen restaurang är så symbolisk för det nya Götgatsbacken som Ljunggrens. Min kompis kallar den unga stökiga krogen för en ”Finlandsfärja som försöker vara indie” – vilket är taskigt men träffande.

Ljunggrens urbanitet kan kännas en smula överarbetad, där man sitter i larmet av ett öppet skramligt kök och en ständig tillströmning av sjalbeklädda kids från en kvällsöppen shoppinggalleria. Den graffiti-inspirerade helväggsmålningen och den svårorienterade asiatiska blandmenyn gör lite för att mildra det intrycket, känslan av att Ljunggrens är konstruerat utifrån en landsortsdefinition av storstadsliv.

Personalen hälsar välkommen genom en avvisning: bokar man bord över nätet får man tydligen max äta i två timmar. Vår servitris meddelar visserligen snart att vi kan sitta längre och kompenserar med utmärkt service. Men tvåtimmarsregeln är roffaraktig och borde utgå.

Jag äter med en kompetent och sträng jury, som anser att priset är högre än kvaliteten. Dumplings med räkor för 118 är för degiga och biffsalladen för 120 för blaskig. Vegetariska vårrullar, 120, är ett bättre förrättsalternativ: med ett styvt frasigt hölje kring spetsat innehåll.

Bland varmrätterna kan tonfisktartaren för 249 vara ett misslyckande: så majonnäsaktigt kletig att mina med­ätare börjar skämta om fiskklister. Den grillade flanksteken för 229 tycks lite hängig och primörerna är inte så syrade som menyn lovar.

Inte heller de toksöta desserterna – chokladcupcake med bananglass, minimunkar med kokosmilkshake – väcker en ur den trötthet som ett besök på Ljunggrens skapar.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset