Lyxiga hotellet Anassa i Pafosområdet finns med i Condé Nast Travelers topp 100-lista.
Lyxiga hotellet Anassa i Pafosområdet finns med i Condé Nast Travelers topp 100-lista.

De mest vågade partyturisterna har lämnat Cypern bakom sig, men ön förblir ändå ett av Europas mest älskade resmål. I senaste numret av tidningen RES guidar Anders Mathlein till den delade ön.

Jörgen Ulvsgärd

Pafos mysiga gränder.

Jörgen Ulvsgärd

I den pittoreska byn Lofou, norr om Limassol, ligger det charmiga hotellet Agrovino.

Jörgen Ulvsgärd

Satsningen på turismen på Cypern sker i stor utsträckning längs den sydvästra kustremsan mellan Limassol och Pafos. Här ligger den klassiska Afroditeklippan, där kärleksgudinnan enligt sägnen ska ha stigit ur havet.

Jörgen Ulvsgärd

Tempot är behagligt.

Jörgen Ulvsgärd

Banan på Elea golf club är ritad av Nick Faldo.

Jörgen Ulvsgärd

I den medeltida byn Lofou i Troodosbergen ligger hotellet Apokryfo.

På kafé vid Mosaic Plaza i Pafos på västra Cypern sitter man som vid en catwalk med uppvisning av de huvudsakligen brittiska turisternas semestermunderingar. Det är komiska hattar, proppfulla midjeväskor, för djupa urringningar, t-shirtar med skabrösa tryck och skjortor uppknäppta över svällande, rödblanka bukar.

Cypern må vara delvis hårdexploaterat, men det är lätt att styra bortom det grälla och bullriga och upptäcka hur mycket mer det finns att se.

Att platsen där jag sitter heter Mosaic Plaza beror på att den ligger strax intill Pafos stora, världsarvsklassade arkeologiska område. Det är bokstavligen bara ett par stenkast från kommersen till bland annat de magnifika romerska golvmosaikerna från 200-talet.

Här hade de mäktigaste i Nea Pafos sina palats, och man häpnar inför detaljrikedomen och färgbehandlingen i scenerna ur den antika mytologin.

Till området hör också de så kallade kungagravarna från hellenistisk och romersk tid.
Samma skönhet möter en på sluttningarna mot havet ett par mil upp längs kusten, vid Lara, där havssköldpaddorna lägger sina ägg på vad som kan vara öns vackraste strand.

Cyperns historia förlorar sig verkligen i dåtidens dimmor där man skymtar såväl greker och egyptier som perser, assyrier, romare, venetianare, turkar och britter. Storbritannien höll den strategiskt viktiga ön från 1878 till 1959, men även efter självständigheten finns engelsmännen kvar.

Vid den smärtsamma delningen av ön efter att Turkiet med hänvisning till en greknationalistisk statskupp invaderade nordsidan 1974, försvann välkända Famagusta från turistkartan. Greker och turkar hade levt sida vid sida, nu tvingades tiotusentals människor lämna sina hem och verksamheter.
Ortsnamnen på sydsidan är numera officiellt helleniserade. Nicosia blev Lefkosia och Limassol blev Lemesos, men i dagligt tal lever de gamla namnen.

Efter turkarnas invasion tog Lemesos över rollen som både turist- och hamnstad när Famagusta hamnade på andra sidan gränsen. Sedan dess har det vuxit upp något som kan beskrivas som en 15 kilometer lång hotellkedja utmed kusten. Men det finns också iögonfallande villor, av vilka många ägs av ryssar.

Vid byn Lofou finns ännu ett exempel på Cyperns nya turism. Apokryfo är en grupp gamla stenhus som har gentrifierats till ett lantligt, fridfullt boutiquehotell. Här i Koumandariaregionen odlas mycket av öns vin, och kanske har hela Medelhavets vinodlingar rötterna just på Cypern.

Agros är en välmående by där man har lyckats hejda den annars så vanliga avfolkningen. Här finns gymnasium, butiker, ett hotell och småindustrier som producerar till exempel sylt och marmelader och produkter av den persiska rosens ljuvt doftande blad.

Ingenstans blir delningen av Cypern så tydlig som vid övergången mellan nord och syd i Lefkosia, numera Europas enda kluvna huvudstad.

Vid Lefkosias ”checkpoint Charlie” visar man passet på den nordcypriotiska sidan för att komma in i den ockuperade zonen. Kontrasten är påfallande. Även om också turkcyprioterna har fått det bättre – bland annat genom inflyttning av ”bosättare” från fastlandet – så är här betydligt mer slitet, rörigt och basarlikt än på den EU-stödda sydsidan.

Flickor skyndar förbi med kaffebrickor, gamla män sitter utanför grottliknande butiker, en minaret höjer sig bortom markiser och parasoller.

Här går man lätt och gärna vilse, men det gäller att inte missa Büyük Han, det ottomanska värdshuset från 1572 där handelsmän och resande fick tak över huvudet för sig och sina lastdjur, och där det nu kring den förtrollande innergården finns kaféer och hantverksbutiker.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset