Det är inte ofta som en enskild rättegång får politiska konsekvenser i Sverige. En och annan dom från Högsta domstolen kan få riksdagen att ändra någon lag men att en enskild dom blir avgörande för ett helt riksdagsval har nog aldrig inträffat i Sverige. Den dom som snart avkunnas i det så kallade Skandiamålet kan dock komma att bli den första. Ingen annan näringslivsskandal har nämligen slagit sådan rot i det svenska folkdjupet som Skandiaaffären. Ett nytt politisks slagord, ”roffarmentalitet”, har slagit ner som en bomb i nationens alla fikarum och skapat vrede och indignation. Den yttersta ikonen för denna girighet har kommit att bli den nu åtalade Skandiadirektören Lars-Eric Petersson. Ämnet har manglats genom medierna snart sagt varje dag de senaste åren och roffarmentaliteten har till och med seglat upp som en bästsäljare i svensk litteratur. Jan Guillous ”Tjuvarnas marknad” har snart sålts i 300 000 exemplar och sådant brukar ju vara en pålitlig måttstock för vad som engagerar det svenska folket.

Men trots att Skandiaaffären just nu handlar om en rättegång så präglas debatten inte direkt av juridik. Straffrättsliga bevisfrågor har ju aldrig varit svenska folkets starkaste gren och inte mediernas heller för den delen. I stället handlar det om en moralisk folkvrede som har blossat upp eftersom roffarmentaliteten, så på djupet, strider mot våra svenska normer. Dessa reaktioner må vara både sunda och rättvisa men en sak är klar: trots att de handlar om moral så är folktribunalens dom mot Lars-Eric Petersson redan avkunnad: karln är guilty as hell! Och nu sitter genomsnittssvensken där och väntar på att få stilla sin blodtörst när direktör Petersson får byta ut sina skräddarsydda kostymer mot kriminalvårdens fångoveraller.

Men vad händer då om han frias? Ja, då kommer samma genomsnittssvensk att bli tuppröd i ansiktet och sprida giftiga odörer runt fikabordet: roffarmentaliteten har fått carte blanche i Sverige, somliga kan roffa åt sig hundratals miljoner och ändå komma undan. Det är skillnad på folk och fä! Ebba Gröns ”Staten och kapitalet” kommer att framstå som en sunnanvind när debatten om hur gubbar med slips kliar varandra på ryggen når oanade höjder. Och sådant passerar inte obemärkt i en tid då de politiska blockens opinionsmässiga balansakt verkar kunna hävas av en knappnål. För där i fikarummen finns alla dessa osäkra kamrater som behöver en ledstjärna att följa när det är valår och inget är sig likt i Sverige. De kommer att knyta näven i fickan och ta med sig sin vanmakt till valurnorna där de med demokratins vapen i hand kan protestera mot roffighet och orättvisor. Och det är knappast hos kapitalismens företrädare de kommer att söka sin trygga tillflykt i ett sådant läge. Så håll i dig när tingsrättens dom kommer. Den kan komma att avgöra höstens riksdagsval.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset