Somliga polisutredningar får mig att önska att man kunde skriva in i sitt testamente vilken spaningsledare man vill ha om man nu själv
skulle råka bli mördad. Det är nämligen ingen överdrift att påstå att graden av kvalitet inom
kriminalpolisen är i högsta grad skiftande.
Här finns superhjärnorna som med storslagen iakttagelse- och slutledningsförmåga gott och väl skulle kunna använda både krokpipa och rutig överrock med cape. Tyvärr finns här också alltför många halvfigurer som verkar tro att polisarbete handlar om något slags herrarnas fria åkning. Något ämbetsmannaansvar är det inte tal om när återstoden av deras polisiära krafter satsas på att jaga tillvarons enklaste genvägar.
I bästa fall kan resultatet av dessa haverier spåras som en alldeles för stor statistisk siffra i kolumnen ”Ej spaningsresultat”. Detta är illa nog, men i sämsta fall är det etter värre. Då handlar det nämligen om att bedrövliga brottsutredningar får fotfäste hos en åklagare som i sin tur lyckas få edsvurna domare att svälja betet rakt av.

Det är ingen slump att justitiekansler Göran Lambertz i veckan gick ut och varnade för att allt fler oskyldiga döms till fängelse. Det är inte heller någon slump att hans kritik riktar sig mot ”en förslappning i bevisprövningen”. Efter den kavalkad av ostridigt feldömda personer som har förföljt rättsväsendet sedan millennieskiftet står det nämligen klart att det är just här som problemet står att finna.
För även om domstolarna ska göra en fristående bevisprövning är det ofrånkomligt att bevisen de facto kommer någonstans ifrån. Har det gått snett från början så är det kört! Och det är här som de polisiära genvägarna kommer in. För det som i ett inledningsskede kan ha varit välgrundade misstankar blir lätt till hjärnspöken, som växer till etablerade sanningar genom hela processen. Om man i efterhand tittar på de feldömda fallen handlar det så gott som
alltid om indiciekedjor där den svagaste länken fanns med redan från början som en polisiär
genväg som ingen ville eller orkade ifrågasätta.

Det yttersta ansvaret för rättsövergreppen vilar givetvis som en jättelik börda på domstolarna, men det praktiska problemet måste lösas redan på utredningsnivå. I de värsta fallen har polis och åklagare medvetet undanhållit fakta som talar till den misstänktes fördel. Säkert inte för att
jävlas med en oskyldig person utan helt enkelt för att man har varit övertygad om hans skuld men inte orkat utreda saken vidare.
Men om rättsväsendet nu måste dras med ett visst mått av undermåliga brottsutredningar så borde man väl i varje fall kunna enas om att det är bättre att ha tio mördare och pedofiler i det fria än en enda oskyldig som sitter på kåken. Och den som tycker annorlunda ska betänka att den oskyldigt dömde nästa gång mycket väl skulle kunna vara han själv.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset