Linda Skugge bara låtsas. När hon skriver att till och med elefanter får plats i storlek 38. Eller att alla kvinnor över fyrtio ser ut som julgranar, är allmänt ofräscha och måste skyla sitt hemska gäddhäng så hon slipper se det. Eller det där larvet om att hon inte är feminist längre.
Det är ju inte på riktigt. Det är ju bara som när en treåring klipper till en annan unge med spaden. För att se vad som händer. För att få lite action i sandlådan.
Men precis som i lekparken så sväljer ni betet varje gång. Det blir full kalabalik, varenda tant över fyrtio känner sig KRÄNKT och hela Feminist-Sverige kastar hinkar och spadar på varandra i flera veckor.
Det är ju bara på låtsas, goddammit, lugna ner er.

Men. Nu har hon alltså skrivit en roman: ”Ett tal till min systers bröllop”. Och ”icke-feministen” Linda Skugge har levererat årets mest feministiska bok.
Någonstans bland alla spyor och felparkerade bilar så är det the real shit. Skugge är nere på den kvinnliga baslinjen när hon undrar varför alla andra påstår att de har så jämställda män.
Hon berättar om en kompis som måste ringa sin man på mobiltelefonen för att han ska vakna när bebisen skriker.
Och hon undrar vad det är männen ser egentligen.
”Eftersom de inte ser grusiga golv, bajsränder i toan, att toarullarna är slut, att glödlampor måste bytas, att maten är slut, att fönstren är skitiga, att köksluckorna måste torkas, att disktrasan måste bytas, att ny tvätttid måste bokas. Vad ser de då egentligen? Snoppen? Dvd:n? Datorn? Tevespelet?”

Att hålla på och tjata om sina jämställda män är ungefär lika konstruktivt som när äckligt utsövda föräldrar säger att joodå, lillan somnar av sig själv och sover hela natten och det har hon gjort sedan hon föddes. (Jaha?) Eller alla feminister som säger att har man inte millimeterrättvisa hemma så får man skylla sig själv. Då har man själv bäddat för det. (Jaha. Tack för hjälpen, liksom.)
Skugge och några till av oss har insett en sak: Feminismen är inte någon sorts mysigt systerskap. Det är en vendetta mot alla orättvisor som finns. Plus några påhittade. Feminister kan slunga sina spadar rätt vilt i sandlådan. Oftast träffar de mest någon utschasad mamma som inte orkar försvara sig. Och oftast kommer inte feministkampen utanför sandlådan. Vilket är rätt synd. Vi skulle åtminstone behöva komma bort till klätterställningen en stund.
Jag, som skryter så mycket om att just min man är så bra och tar ut tretton månaders pappaledighet för varje barn och yadayadayada, jag får mig en rejäl knäpp på näsan. Jag kommer aldrig mer att säga att jag har en jämställd man. Jag vet att det finns många pappor där ute som gör så gott de kan. Men let’s face it, det är per definition en omöjlighet att leva jämställt när man har små barn.
”Karlar kan inte ens torka snorren utan att ha en detaljerad lista”, skriver Skugge.
Hahaha! Förlåt, men det där är fruktansvärt roligt.
Alla som säger att de har jämställda män ljuger. De bara låtsas. Nu när Skugge slutat larva sig är hon däremot väldigt mycket på riktigt.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset