Metro debatt

Sluta bemöta mig som om jag bara är mina diagnoser

"Jag önskar att jag möttes av förståelse och kunskap i stället för fördomar. Jag önskar att vården inte klumpade ihop oss till en grötig jobbig massa", skriver Charlotte Signell.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jag är en kvinna med tre diagnoser. Min första, borderline, fick jag när jag var 17 år gammal. Fördomarna om diagnosen är många. Folk tror att borderlinebrudar är dramaqueens med armarna fulla av skärsår med klippkort på psyket. I dag heter det emotionellt instabil personlighetsstörning och diagnosen sätts inte på människor under 18 år. Men hysterikastämpeln lever kvar på samma sätt som åsikterna om att det är en ”slaskdiagnos”. Sjukdomen är stigmatiserad. Personligen märker jag av diagnosen främst i relationer och på att jag har en oförmåga att kontrollera mina impulser. Genom åren har jag även vant mig vid känslan av att bli ignorerad när jag söker hjälp för mina symptom, att läkare och vårdare gärna påpekar hur besvärlig min patientgrupp är och att skötarna på psyk också ignorerar oss.

 

Min andra diagnos är ADHD. Berättar jag att jag har det tillskrivs jag plötsligt egenskaper som energisk, kreativ och fantasifull. Efter min ADHD-utredning erbjöds jag genast mediciner och har alltid uppmuntrats att berätta om diagnosen så jag kan få stöd och verktyg i vardagen. Till skillnad från den emotionella instabiliteten som jag tipsats att hålla tyst om då den inte medför något positivt, enligt vissa.

 LÄS MER: Charlotte Signell: ”Slutade dricka alkohol på alla hjärtans dag: Det bästa som har hänt mig”

Min tredje diagnos är min bipolaritet. Den ska tydligen förklara min konstnärlighet. Jag både målar och skriver hyfsat bra och räknas genast in bland den skara artister som varit bipolära. Jag fick tjata för att få en bipolaritetsutredning och trots att jag regelbundet träffat experter, psykologer och läkare hade man helt missat min sjukdom, trots maniska skov och depressioner. När jag väl fått diagnosen fick jag gå en kurs där jag uppmanades att äta och sova på regelbundna tider, samt ta hand om mig. Jag fick även medicin.

 

Men vad är då fördelarna med emotionell instabilitet? Personligen skulle jag säga att diagnosen ger ett högt EQ då det är lätt att identifiera sig med andra känslomässigt. Jag har flera borderlinebrudar som kompisar och de är alla pyssliga, kreativa och har en rå galen, mörk humor. Men att bunta ihop oss utifrån vår diagnos helt är ju trist då alla människor är individer, vare sig vi har samma diagnos eller inte.

 

Jag önskar att jag möttes av förståelse och kunskap i stället för fördomar. Jag önskar att vården inte klumpade ihop oss till en grötig jobbig massa. Att jag kunde få samma hjälp för min emotionella instabilitet som för mina andra diagnoser. Och att människor jag möter slutade klumpa ihop alla som har samma diagnos. Emotionell instabil personlighetsstörning behöver få sin upprättelse. Det borde vara lika okej att säga att man har den diagnosen som andra utan att bli utdömd. Har du känt en av oss har du inte känt alla. 

Det är inte alltid lätt att leva med mina sjukdomar. Men jag ÄR inte någon av mina diagnoser.

Om debattören

• Ålder: 36 år.

• Bor: Stockholm.

• Gör: Skribent

LÄS MER: Nej, det är inte inne att ha en diagnos

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset