Melody Bahar Lovelin jobbar på Sveriges radio P3.
Melody Bahar Lovelin jobbar på Sveriges radio P3.

Vi blir avtrubbade av att se bilderna på döda barn, skriver journalisten Melody Bahar Lovelin och kritiserar den kortsiktiga aktivismen vi nu ser.

Det har skett en märklig utveckling i mina internetflöden. I stället för den vanliga röran av Paradise hotel-summeringar, katter och matbilder har jag sett uppmaningar till att skänka till asylsökande, klipp där en dansk journalist blir uppläxad om flyktingkrisen, samt knytnävar höjda för mänskliga rättigheter.

Löpsedlar och nyhetssajter kungör i versaler att det europeiska folket välkomnar flyktingströmmen. Till synes verkar allt väldigt positivt. Äntligen börjar de stora massorna bry sig.

Men ändå skrollar jag med obehag i magen. För någonstans vet jag att denna plötsliga medkänsla inte bottnar i de rörande reportagen i tidningarna, eller de ideella organisationernas vädjande.

För i början av veckan spreds några otäcka bilder på sociala medier. Bilder som föreställde barn; anonyma och livlösa på en medelhavsstrand.

Då blev det glasklart varför alla vaknat till.

Bilderna jag tänker på skiljer sig från de som publicerats på den kurdiska pojken Alan Kurdi. Till skillnad från Alan fick dessa inga namn, inget erkännande. Många som delade menade att de gjorde det för att öppna folks ögon. Men allt jag kunde se var barnkroppar som hellre användes som slagträn av västerlänningar än sågs som individer med rätt till respekt.

Nu kanske det låter som att jag ogillar det stora engagemanget som väckts över dessa bilder. Det gör jag inte. Tvärtom.

Däremot är jag skeptisk till resultatet av den snabbt brinnande aktivismen som rationaliserar spridningen av bilder på döda barn. För vi har sett det här fenomenet förut.

En häpnadsväckande kris bryter ut och våra inre rättvisekämpar vaknar till liv. Och visst är det skönt ett tag? Lidelsen för den goda saken för oss samman. Under en tid blir vi alla hjältar.

Men inom en vecka, kanske två, då tröttnar vi.

Det är inte orimligt att en sådan intensitet lider av kort bäst före-datum. Det ligger i dess natur. Och då kommer vi snart även glömma Alan och de namnlösa barnen.

Jag har lärt mig att chockerande bilder och videor har en besynnerlig makt över hjärnan. Det krävs bara en snegling på något obehagligt, och plötsligt kan det ändra våra övertygelser. Andra gången vi ser det däremot, då rycker vi inte till lika kraftigt.

Och nästa gång vi ser bilden på en död treåring på en strand kommer det följdaktligen inte tända samma eld. För det där har vi ju sett förut. Vi har redan skänkt x antal hundralappar för det där hemska. Är det inte löst nu, kanske vi tänker.

I vår trygga sfär finns det nämligen inte plats för den tråkiga vardagsaktivismen. Den som inte får superhjältemanteln att fladdra. Då krävs tyvärr insikten om att verklig förändring sker långsamt och med tungt, ofta byråkratiskt arbete. Inget för den hetsiga rättvisekämpen, med andra ord.

Därför är min uppmaning till alla som just nu brinner för de syriska flyktingarna detta: För att göra riktig skillnad kan vi inte bara känna sorg när vi ser bilder på döda barn. Vi måste bry oss – varje dag, så länge det krävs – om de som fortfarande lider, och lever.

Melody Bahar Lovelin, journalist

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset