Det är valår i år, vilket väl ingen människa som lever och andas i Sverige kan ha missat. Jag är fylld av förväntan inför upptakten. Jag längtar efter att få höra smarta människor från olika politiska läger vässa argumenten. Trumfa varandra i sak och retorik. Kanske få se någon göra bort sig och någon annan komma från ingenstans och bli Soraya eller Stefan med hela svenska folket.

Samtidigt kryper en känsla igenom kroppen som is. Supervalåret 2014 handlar inte bara om framtid och möjligheter. Det handlar om dåtid och rädsla. I stora delar av det Europa som skakar av snart ett decennium av ekonomiska kriser blir fascistiska och nationalistiska partier demokratiskt valda till makt. På Krim drar Putins stridsvagnar fram. I Sverige har vi den senaste veckan kunnat läsa hur polisen har prioriterat ner arbetet mot nazistiska hatbrott, samtidigt som Svenskarnas parti hoppas på mandat i uppemot 40 kommuner i höst. Det är nu det gäller. Ska vi upprepa historien från 1930-talet? Eller ska vi välja en annan väg?
 
Frågorna är inte retoriska. De är på riktigt. Och det är därför jag blir så förtvivlad när jag ser debattörer med enorma plattformar tillbringa större delen av sin tid åt att drämma förolämpningar i huvudet på varandra. Eric Rosén på Politism kallar Jan Björklund dålig och löjlig. Hanne Kjöller svarar på DNs ledarsida med att kalla Politism för ”avloppsrör” och jämföra sajten med Avpixlat. Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet att liberaler och medelklass vill bestämma över all politik och några folkpartister debatterar ivrigt att vänsterns stora problem är att de ignorerar rasism mot etniska svenskar. Jag vill bara ruska om någon och skrika  Vad fan håller ni på med? Ni är ju på samma lag!
 
Inom filosofin finns det en idé som heter Principle of Charity. Den går ut på att i en diskussion bör deltagarna utgå ifrån att den andra parten är rationell och, om man inte håller med varandra, tolka motpartens argument på det bästa och mest välvilliga sätt man kan. Målet är att undvika onödiga missuppfattningar och föra sakfrågan framåt. Det ligger i allas intresse att debattörer ägnar minimalt med tid åt att smäda varandra och maximalt med tid åt att formulera skarpa idéer. Det handlar inte om konsensuskultur, utan om effektivitet.
 
Och om det är något vi behöver fram till september är det just effektivitet. Vi som tror på demokrati och människovärde måste alliera oss. Vi har inte tid att låta de mörka krafterna ta över medan vi lutar oss tillbaka, nöjda över att vår dräpande tweet fick så bra spridning. Vi måste tillämpa välvillighetsprincipen. Oavsett vilket politiskt läger vi hör hemma i, oavsett hur dålig morgon vi har haft, oavsett om de andra inte är lika schyssta tillbaka. För vi kan fortfarande välja. Det är inte säkert att vi kan det nästa gång.
   
+ Yahya Hassans självbetitlade diktsamling är bland det bästa och hemskaste jag har läst.
 
– TV-serievakuumet när alla favoriter har paus samtidigt. I och för sig ger det en mer tid att läsa böcker, så det är ju alltid nåt. 
Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset