Jag äter mina medhavda Babybell-ostar, fickljumna, på Årstabergs pendeltågsstation. Folk tittar. Jag går på sockeravvänjning och lever därför på protein och fett. Jag har varit på healing. Twittrar om det. Folk hatar lite. Jag ser ut som en Lisbeth Salander/Annie Lennox-hy­brid. Folk glor likt lobotomerade kor.

Jag bor i Stock­holm. Här ska man få ”sticka ut” och leva som man vill. Här är alla välkomna. Här är det ”högt i tak”. Till skill­nad från den svenska landsbygden (småstäder inräknade) där taket oftast slutar där golvet tar vid. Där man hukar sig fram i hopp om att ingen riktigt ska se en och börja missunna. 

Jag har aldrig haft som ambition att vara något slags ”unikum” (läs freak). Jag trodde på allvar att jag var exakt som alla andra ungar tills jag insåg varför folk glodde jämt och ständigt. Just fan, jag är ju albino. Och gillar inte hästar, Dirty Dancing och det man ”ska” tycka. Hur kunde jag vara så skrattretande naiv och tro att det skulle passera smärtfritt i Uddevalla? Så jag led i nitton år, och packade sedan mot Stockholm.
 
Öppenhetens stad! Men folk fortsatte att glo. Fascineras över något så, enligt mig, totalt självklart som att följa sin egen väg före och hellre än strömmens. ”Gud att du vågar”. Ja, jag är ju inte direkt Lady Gaga som är ute och går med två portabla Lars Vilks-rondeller på lökarna. Men, men.
 
Det råder en allmän missuppfattning om att vi som inte valt det där konventionella besitter en stor längtan efter att egentligen alltid stå i centrum, som de uppmärksamhetshoror vi är. När vi i själva verket bara vill vara i fred. Utan dumma, nedlåtande frågor och blickar vart vi än rör oss. Utan att få äckliga normer hällda över oss om hur en kvinna/man/småbarnsförälder/kontorsråtta/x typ av människa bör vara. Är det för mycket begärt? Tydligen. 
 
I ”finmedia” säger man just nu att det är synd om de man kallar white trash. För att det är så nedlåtande att kalla dem just så. Men vi som växte upp bland fläktrökande morsor och ”100% svensk”-tishor, mitt i dess högborg, vet. Vi vet att de flesta där skiter fullständigt i vad folk kallar dem så länge de får åka till Ullared och ”spara lite pengar”. De kallar ju till och med sig själva white trash och garvar så baksnuset dansar lindy hop längs framtänderna.

Det är inte dem utan oss det är synd om. Vi som hela tiden ska pressas ner i lådan men inte får plats, inte alls vill få plats. Och folk överlag hatar det. De pressar och pressar och till slut ger vi någon på käften, åtminstone verbalt, och blir den som ”ställde till det”. När vi bara ville få vara.
Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset