Engadindalen överraskar som sommarupplevelse med originella hus och ett mjukt, öppet alplandskap. Här hittar vi också en härligt rustik matkultur och i övre Engadin ett eget språk – rätoromanska – som har världens trevligaste ord för skål: Viva!

Det bästa med att resa runt i det tätbebyggda centrala Europa är att du kan stanna till och fika eller äta på intressanta platser mest hela tiden. Schweiz är inget undantag och därför reser vi inte länge från Zürich innan vi stannar till i Chur, Schweiz äldsta stad. Chur tillhör kantonen Graubünden och vi måste förstås prova på den traditionella soppan Gerstensuppe.

Vi fortsätter sedan resan i sydöstlig riktning, i stundtals tät barrskog. Vid Tiefencastel kör vi fel och hamnar på en vacker liten väg som för oss genom ett fullkomligt osannolikt landskap som påminner om ett kargt Island. Som vanligt visar sig felkörningen vara ett lyckokast. Vägen mellan Tiefencastel och Silvaplana är en naturupplevelse som kan rekommenderas.

Eftersom vi kört fel närmar vi oss Pontresina, där vi ska bo, från ’fel’ håll. Vi hinner beundra den eleganta staden Silvaplana med sin vackra sjö som just i dag är full av kitesurfare som drar nytta av den starka vinden, och vi bestämmer oss för att stanna till i den exklusiva vintersportorten St. Moritz som förstås har ett helt annat ansikte på sommaren. Vi dricker kaffe och äter en bit urgod Engadiner Nusstorte, en mjuk nötkaka och känd regional specialitet, på fina och mycket dyra Café Hanselmann. Den mest kända regionala matprodukten är dock det mörka, lufttorkade köttet Bündnerfleisch.
»Nej, det är verkligen inte samma sak som bresaola« säger unge David Hatecke som arbetar i den lyxiga charkbutiken Hatecke som ägs av hans farfar. »Bresaola är andra klassens Bündnerfleisch« förklarar han utan att darra på rösten. Bündnerfleisch är visserligen också gjort av nötkött, men det måste vara djur från trakten, torkat här i Engadin och formen måste alltid vara fyrkantig.

Köttet är lagom salt och jättegott men på grund av den långa produktionstiden är kilopriset skrämmande: uppåt 1 000 kronor. Efter några timmars stadsliv tar vi oss vidare till Pontresina som grundades redan 1137 och ligger vackert i en utsträckt dalgång. Vi tar in på Hotel Albris som doftar gott av allt granvirke som använts till tak, väggar och sängar. Även den höga luften – vi befinner oss 1 805 meter över havet – doftar gott och friskt. Pontresina är en utmärkt bas för vandringssugna – staden är omgiven av 580 kilometer leder.

Vi har redan tidigare lagt märke till att husen ser annorlunda ut i Engadin än i ’vanliga’ Schweiz. Här är husen ljusa, breda och byggda i sten. Allt här är mindre alpbetonat, mindre kitschigt om man så vill. Här kan blicken ofta färdas långt utan att stoppas av höga berg. Vi blir inte förvånade över att höra att Pontresina är en gammal kurort. Här finns flera stora sekelskifteshotell och stämningen är hälsosamt rogivande.
»Ni kanske inte visste det, men det finns faktiskt inget ord för stress på rätoromanska« säger vår utmärkta guide Susi Wiprächtiger som möter oss nästa dag för en tur till den fina staden Zuoz. Hon lär oss även två andra mycket användbara och oförglömliga ord på detta gamla språk:
»När man hälsar på någon säger man ’allegra’ och när man skålar utropar man ’viva’«.

Bröd från bageriet på Hotell Albris i Pontresina.

Till hotell Albris hör ett bageri, vilket medverkar till att våra frukostar är fantastiska med åtta sorters bröd: bröd med päron, bröd med alkohol, bröd med nötter, bröd bakat på malt. Att Schweiz är brödets himmelrike på jorden enas vi om. Eller ska vi säga bakverk kanske, för här bakas även Engadiner Nuss- torte.
»Det är min tyske farfars recept från 1858, vi bakar 25 000 tårtor om året« säger den stolte hotellägaren Claudio Kochendörfer som driver Albris tillsammans med sin syster Stephanie. »Förut reste människor från den här trakten ofta utomlands för att tjäna pengar« förklarar Susi medan vi kör in i Zuoz, en vacker och elegant stad med urgamla, säregna och mycket stora hus. När de återvände hem hade de råd att bygga dessa stora stenhus som nästan kan kallas palats. Under medeltiden var Zuoz en viktig plats« berättar Susi.

Efter en mysig husbeskådningspromenad tar vi oss vidare i den nästan överpittoreska naturen som strålar i grönt och där man kan höra det pigga flodvattnet porla även inifrån bilen. Vi stannar till vid ett anspråkslöst trähus, nästan rakt ute på vischan, med namnet Dorta. Att man aldrig ska döma hunden efter håren blir tydligt här för denna restaurang visar sig vara något alldeles, alldeles extra.

Wera Graber tillsammans med ägaren Gian Rico Blumenthal på restaurang Dorta.

»Dorta betyder platsen där biskopen bodde, i det här huset huserade hans bönder« berättar kökschefen Wera Graber medan hon serverar oss de mest ovanliga rätter vi någonsin sett.

Natursköna Bivio

Vi äter en mycket god soppa gjord på hö, kåldolmar gjorda med Bündnerfleisch, mangold och salsiccia, hembakat himmelskt rågbröd med urgott smör, kastanjekaka med lingon och som avslutning den hemmagjorda grappan spetsad med vinruta, salvia och citronskal. Vi är nästan svimfärdiga efteråt men fortsätter oförtrutet vårt utforskande av det alltmer spännande Engadin. Nu står Sils Maria och det kända Malojapasset på tur. Sils Maria är bland annat känt för det tidlöst eleganta 1800-talshotellet Waldhaus där många författare och konstnärer har bott genom åren, bland andra Thomas Mann, Hermann Hesse och Stefan Zweig.

Waldhaus med sitt magnifika läge och tjusiga interiörer visar att vi befinner oss mitt i det gamla Europas aristokratiska och intellektuella hjärta. Men eftersom Schweiz är så mångsidigt dröjer det inte länge förrän vi dyker ned i den robusta landsbygdskulturen igen. Vi åker till Alp-Schaukäserei i Morteratsch där man inför nyfikna besöksögon producerar ost i ett 250 år gammalt hus.

Ostmakaren Peter Maurer i Morteratsch

»Jag har arbetat här i 20 år« säger den diplomerade ostmakaren Peter Maurer som för länge sedan slutade störas av att bli så observerad i sin yrkesutövning. När han rör i ostmassan ser det ut som om han varsamt spelar på ett instrument. Stämningen på denna populära utflyktsplats är skön och otvungen och på rustika träplattor serveras välsmakande bröd, ost och charkuterier i generösa portioner.

I det här härliga matlandet får man förstås lust att köpa med sig lite goda matprodukter, inte minst en bit Bündnerfleisch.Vi rekommenderas att åka till utkanten av byn Pila där den sympatiske Renato Giovanoli, 81 år gammal, säljer sina charkprodukter sedan åtskilliga decennier tillbaka.

Renato Giovanoli

»Är jag en tänkare? Nja, kanske mest en vardagstänkare« säger han lite underfundigt medan han visar oss sitt rökeri.

Det känns som om han tillhör en helt annan tid men hans fru är bibliotekarie i närbelägna jetsetorten St. Moritz och det har precis kommit ut en bok om honom. Dessutom får man hur många träffar som helst om man googlar hans namn. Tala om att leva i två världar samtidigt, tänker vi, och köper med oss kött och korv.
»Tänk på att korven har en själ« påminner Renato vänligt. Vi lovar. Och vi kommer garanterat att tänka på både honom och härliga Engadin åtskilliga gånger framöver.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset