Hur kan socialdemokratin hålla sig med en ordförande som under sin aktiva statsministertid sysslar med en omfattande investering i sin privata ekonomi? Ju mer jag tänker på det, desto märkligare tycker jag det är. Det är ju något tiotal miljoner han och hans hustru nu plöjer ner i gården i Sörmland, och även om han har rätt att göra det – vi lever i ett fritt land – är det i själva verket häpnadsväckande att den socialdemokratiska rörelsen inte för länge sedan krävt av honom att han ska sluta med det där. Bara tanken att Ingvar Carlsson eller Olof Palme skulle ha gjort något liknande känns omöjlig. Varför känns den tanken omöjlig? Därför att det tidigare ledargarnityret var nedbäddat i en ganska levande folkrörelse. Det fanns långt fler medlemmar i rörelsen för en generation sedan och alla hade inte jobb som ombudsmän eller poster som förtroendevalda; därför var de mer fria att på möten säga sin mening och fritt spekulera över vilken moral som borde gälla i det egna partiet.

Så är det inte längre, inte
i något parti för övrigt. Medlemstalen har fallit snabbt och någon har räknat ut att fortsätter trenden kommer partierna att vara tömda på folk år 2013. Så lär det naturligtvis inte gå, en järnhård kärna blir kvar. Men borta är folkrörelserna och kvar är de fast anställda ombudsmännen och riksdagsledamöter, kommunpolitiker och eventuella ministrar. Dessa är emellertid inte längre inbäddade i en rörelse, och det är huvudförklaringen både till att misstron mot politiker ökar och till att ledande politiker lättare kliver ner sig i moraliska myrmarker. Ja, det finns rent av sociologer som hävdar att partierna numera egentligen inte är intresserade av att få fler medlemmar; alltför många aktiva sådana krånglar nämligen till det i en tid när politik mer och mer består av snabba utspel i medierna som inte hinner förankras ute bland gräsrötterna. Medlemmar blir en belastning.

Priset för den utvecklingen är emellertid politiker som sämre förstår vad som utgör den allmänna moralen i ett samhälle. Värst drabbar det socialdemokratin, för folk ställer högre moraliska krav på den. Ett uttryck som snart är på väg att bli ett kännetecken för hela nationen Sverige är följande: Hemlösa socialdemokrater. Vilka är det?  Det är människorna som hejdar mig på gatan och säger: Nu måste sossarna bort! Och de som säger det kommer inte att rösta borgerligt, inte många av dem, utan känner bara att så här vill de inte ha det. De har sett ett parti steg för steg röra sig högerut. De hör om underliga beteenden och skandaler, de säger namnen Persson, Sjödin, Reepalu högt, och även om de inser att borgerlig press överdriver det hela och står beredda att leta upp varenda miljöfarlig byggnadsställning i hela riket – så känner de att något är fel. Deras hjärnor säger dem: Det är bättre för löntagarna att borgerligheten förlorar valet. Men deras hjärtan kräver mer. Och så skakar de – denna skara på hundratusentals människor – uppgivet på huvudet och vet inte vad de ska göra. Deras ”ledare” bygger ett hus för nitton miljoner.
Själva är de politiskt hemlösa.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset