Ibland får man sig rejäla tankeställare. Jag tillbringar mina sista semesterdagar på en bortglömd ö i Egeiska havet. Ikaria döptes efter den grekiska mytologins Ikaros, som tillsammans med sin far Daidalos flydde från labyrinten på Knossos där Minotaurus låst in dem. De skapade sig vingar av vax och flydde flygande högt över haven.
Daidalos varnade dock sin entusiastiske son för att flyga för nära solen, ty då kunde vingarna smälta. Men pojken som i sitt ungdomliga övermod trotsade pappans råd flög högt, och det slutade naturligtvis med att han föll i havet, strax utanför Ikarias kust. Kanske är det därför som ikarierna är så säreget solidariska och ödmjuka.
Uppe i en bergsby där syrsornas sång blandas med de gamlas sömniga sorl blir jag sugen på fårostpaj. Klockan är tolv och solen står högt. Bageriet öppnar sent, blir jag upplyst om. Men bagerier i hela världen öppnar ju i gryningen. En gammal farbror säger att ”Ikaria inte tillhör övriga världen. Här öppnar folk när de vaknar. Ibland tar de ett havsdopp och öppnar senare. Kom tillbaka om en timme så får vi hoppas att de öppnat”.

Jag strosar runt som en vilsen turist. En svartklädd gammal gumma som går framåtböjd som ett vindpinat träd säger: ”Jag avundas dig. Tänk att jag aldrig fick promenera som ung. Jag förlorade mina föräldrar under kriget och gavs bort till en familj i Aten, där jag blev piga som sjuåring. En gång tappade jag fina fatet i golvet och damen skar mina händer med rakblad. Så njut av din frihet.”
Bageriet har öppnat. Doften sprider sig över byn, men ingen syns till. Jag går ut och frågar farbrorn vad jag ska göra. ”Ta det du vill ha och lämna vad du vill. Har du inget är det okej. En annan gång.” Och så funkar i princip hela ön. Man lämnar det man vill och har. På tavernan ber jag om dessert. Det finns inte. Jag hänvisas till ett kafé längre bort. Men varför säljer inte ni också glassar här? Det skulle gynna affärerna, säger den lilla kapitalisten i mig. ”Varför skulle vi förstöra för våra grannar längre bort på gatan? Alla måste leva. Mer pengar till oss betyder mindre till dem”, svarar ägarinnan. På Ikaria är solidaritet inte ett ord utan en livsstil.

Efter det grekiska inbördeskriget förvandlades den avlägsna ön till exilplats för kommunister. Här hamnade Mikis Theodorakis tillsammans med 15 000 andra människor. Till skillnad från vad regimen hade hoppats på öppnade ikarierna sina hem och delade bröd och vatten med de utvisade. När exilens män efter några år fick flytta hem sprang deras avkomma runt på ön. En farbror berättar: ”Vi delade inte bara bröd med dem. Vi delade också kvinnor. Våra fruar bedrog oss systematiskt och det fanns inget vi kunde göra. Du äger ingen. Det man inte kan förändra får man acceptera. Därför vaknar vi utan väckarklockor. Vi följer vår egen och naturens rytm. Vi är inte slavar under stålarna, de kommer och går men människan består.”

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset