63 människor dog. Så många fler människors liv blev påverkade. De som förlorade sin vän, sitt syskon, sin älskade, sitt barn, sitt sammanhang. Sitt förstånd, skriver Soraya Hashim.
63 människor dog. Så många fler människors liv blev påverkade. De som förlorade sin vän, sitt syskon, sin älskade, sitt barn, sitt sammanhang. Sitt förstånd, skriver Soraya Hashim.

Årsdagar dånar av osagda ord, de som för evigt hänger i luften och inte får komma fram till våra mottagare. Det är orättvist. Alla olevda liv. All oälskad kärlek. Alla för sena förlåt, skriver Soraya Hashim, debattchef på Metro, om diskoteksbranden i Göteborg.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jag var 14 år och skulle fylla 15 om en månad. Det var höstlov och jag skulle få sova ut. Men mamma väckte mig och sa att något hade hänt. Hon tog med mig ut till tv-soffan och svepte en varm filt runt mig. Klappade mig varsamt på huvudet medan vi tittade på nyhetsbilderna på Euronews.

I blåljusens sken irrade ungdomar i min egen ålder runt. Folk jag kände igen. Inlindade i landstingets tunna orangea filtar letade de efter sina vänner. Det såg så kallt ut. Det var kroppar på marken och rök ur de svartnade fönstren. Det gick inte att greppa. Vi var för små. Det var för stort. De letade efter sina vänner på den stumma asfalten medan mamma höll hårt om mig i soffan.

När vi sjöng ”Landet ingenstans” på hennes begravning växlade jag mellan att se hennes porträtt i ögonen, titta på kistan och skamset snegla mot hennes familjs sänkta huvuden. Jag var utom mig av skuld.

Jag var inte på festen. Antagligen för jag inte hade så många kompisar i skolan och ganska strikta regler hemma. Ett av få sammanhang där jag fick känna mig som någon var i min kör. Jag hade varit med länge och det var så körens hierarki fungerade. Med en osäker tonårings logik trodde jag att jag skulle känna mig ännu större om jag inte hälsade på de nya tjejerna i kören. Om jag knappt låtsades om att de fanns. Att jag då på något sätt skulle vinna tillbaka allt det jag förlorat i skolan.

Jag minns den öronbedövande tystnaden dagarna efter katastrofen. När vi göteborgare mötte varandras gråtmosiga blickar med en ny förståelse. Det var som att ett lock låg över oss. Ingen gick oberörd ur det och vi är för alltid kopplade till varandra i ett nät av sorg. 63 människor dog. Så många fler människors liv blev påverkade. De som förlorade sin vän, sitt syskon, sin älskade, sitt barn, sitt sammanhang. Sitt förstånd. De som skulle gått på festen men lät bli i sista stund. Även vi som bara stod handfallna bredvid.

Så småningom kom namnlistorna på de avlidna ut. Då var det för sent att ändra mitt beteende mot en av de nya tjejerna i kören. Hon var död och det gick inte längre att ta tillbaka alla medvetet ogjorda försök att få någon ny att känna sig sedd och välkommen.

LÄS MER: Diskoteksbranden 20 år: Brev till mina älskade vänner

När vi sjöng ”Landet ingenstans” på hennes begravning växlade jag mellan att se hennes porträtt i ögonen, titta på kistan och skamset snegla mot hennes familjs sänkta huvuden. Jag var utom mig av skuld. 20 år senare sitter känslan kvar i mig. Fan vad dum man känner sig när det är för sent.

Årsdagar dånar av osagda ord, de som för evigt hänger i luften och inte får komma fram till våra mottagare. Vi bär alla på dessa ord till de saknade. Det är orättvist. Allt med detta är så orättvist. Alla olevda liv. All oälskad kärlek och okyssta kyssar. Alla osagda ”jag älskar dig”. Alla för sena förlåt.

Förlåt ”H”.

Soraya Hashim, debattchef Metro

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset