Frågan om vart världen är på väg har ställts så många gånger att vi inte längre hör svaret. Jag tror att världen kommer fortsätta leva som om ingenting har hänt också när det irrbloss vi kallar i dag är bränt, trots att mänsklighetens dagar på detta lilla dammkorn i utkanten av ett oändligt ingenting är räknade.

Men det är vad jag tror, och tro är ett tveeggat svärd. I sina goda stunder ingjuter tron hopp och kärlek. I sina onda enbart död. Och när människan går från tro till terror är det början till slutet för vår dröm om harmoni. Vår hjärna må vara magnifik, men med de rätta redskapen saneras sinnet snabbt från sans; en konst som extremisterna förfinat. Lever jag bland 1400-talets katarer vill jag stå upp mot inkvisitionens tortyrkammare. Lever jag bland 1600-talets läkekunniga vill jag stå upp mot bålbrännande häxhammare. Och lever jag i dag vill jag värna om dem som fråntagits möjligheten att leva sina liv befriade från dårar som hijackat sina gudar och sprider sin misantropisk död i deras namn.

►LÄS MER: Rickard Söderberg: Samma gamla vanliga nekrofili

Nu är långt ifrån all terror grundad i religion, och väldigt få religiösa är terrorister. Av hundratals miljoner katoliker var bara en handfull inkvisitorer, jag vet inte en enda asatroende som ställer sig bakom Breivik och bara den dåraktige skulle klumpa ihop en och en halv miljard muslimer med vår tids Darth Sidious; IS/Daesh.

Men dessa få smutsar ner ryktet för vardagspapister, asahipsters och svennemuslimer. Och hur många tankar vi än har om samhällets förändringar i dag, tror jag att vi behöver hjälpa varandra att orka fortsätta vara allt det som terroristerna inte är. Om vi också börjar hata och hetsa har mörkret slutligen vunnit.

För att börja förhindra mänskligt lidande behöver vi vara oomkullrunkeligt stadiga i vår tro på de demokratiskt framarbetade lagarna om jämställdhet, frihet och rättvisa. Jag vet inte exakt hur det ska gå till, men det allmänna bör inte falla för sin medberoende rädsla och stödja ickedemokratiska organisationer eller föreningar som predikar lagvidriga värderingar. Det är en bra början att barn som drillas till kreationism, sharia eller pastafari presenteras för alternativa världsbilder. De länder som stärker sina redan fruktansvärda dödslagar mot HBTQ-personer får inte blända oss till räddhågsen mysdiplomati med sitt exportguld. Och mot den som könsstympar, handlar eller gifter sig med barn i Gudarnas namn måste vi våga sätta ner foten så det ekar i världen. Och tusen andra åtgärder. Men vi behöver göra något. För står vi inte för något, faller vi för allt.

LÄS MER: Rickard Söderberg: Slicka gärna mina fötter om ni vill

Vi behöver stark tro mer än någonsin. Tro på det goda, för att kväsa det onda. Mina gudar är konstens muser. De fyrarna inspirerar mig till upplysning, och i deras ljus navigerar jag i en mörk värld. Min tempel är min kropp. Min psalm är dans. Mitt evangelium skrivs i mitt sunda förnuft, och korras genom det filter i hjärtat vi kallar empati. Och mitt credo är kärlek. Inget annat. För bara i kärleken är vi befriade från allt hat.

+ Känslan av försommar ute.

- Att man inte hinner vara ute så mycket som man vill.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om Kolumn