Till sist blir det en fråga om egoism eller om barmhärtighet, om rädslan av att behöva skiljas från någon man älskar, skriver Johan Staël von Holstein.
Till sist blir det en fråga om egoism eller om barmhärtighet, om rädslan av att behöva skiljas från någon man älskar, skriver Johan Staël von Holstein.

Hon ringer mig flera gånger om dagen och ber att få dö, skriver Metros kolumnist Johan Staël von Holstein.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

I somras blev våra bästa vänners hund sjuk. En underbar fin, svart, tolv år gammal labrador. Vi hade en relation till hunden eftersom den var våra bästa vänners hund och vår hunds bästa kompis. Vi gick alltid långa promenader tillsammans och vi tog hand om honom när våra vänner reste.

Vi kände honom med andra ord väl och han tyckte om oss precis som vi tyckte om honom. 
Under sommaren hände något med hans korsrygg. Han hade fruktansvärt ont och skrek om man kom åt ryggen. Han kunde inte ligga normalt, inte sitta och han ville inte springa eller gå. Hans promenader och lekar blev kortare och kortare och han såg olyckligare och olyckligare ut.

Man undrade vad han kände och vad han tänkte, vad han ville. Hur länge till skulle det vara möjligt att ha honom, han var ju redan gammal och hade levt ett underbart och kärleksfullt liv. Hur länge skulle han behöva lida?

Man önskade att man kunde tala med honom, som med en människa som man kan resonera med, ställa frågor till och låta dem få förklara. En stackars hund bara lider och tittar på en med sin kärleksfulla blick.

Till sist blir det en fråga om egoism eller om barmhärtighet, om rädslan av att behöva skiljas från någon man älskar.

De sista månaderna kunde han inte gå, inte ens släpa sig fram, han kunde inte äta själv, gjorde sina behov där han låg och led, ensam hela dagarna när alla var på jobbet.

LÄS MER: Staël von Holstein: Ökade inkomstklyftor är bara ett problem för den avundsjuke

I våras fick min mamma stroke och är sedan dess lam i hela sin vänstra sida. Hon måste väckas två gånger per natt för att vändas. Hon kan inte sätta sig upp, inte stå och inte röra sig. Med sin högra hand kan hon ringa mig (i Stockholm) och min bror på Malta. Hon uppmanas att göra sina behov i blöjor…

Min mamma!

En självständig, levnadsglad, stark och stolt kvinna som tagit hand om så många barn, djur och andra i hela sitt liv.

En kvinna som äventyrsrest runt jorden i åratal. Nu hjälplös, utlämnad och ensam. Helt klar i knoppen, stundtals med försök till bibehållen humor, ringer hon mig, olycklig, deprimerad, uppgiven, ensam, flera gånger om dagen och ber att få dö.

En kvinna som bestämt över sitt liv i 82 år. En stark kvinna som vet vad hon vill!
 Ni behöver inte oroa er, våra vänner gjorde det osjälviska och lät hunden somna in långt innan han behövde lida.

Plus: Nu är det bara ett år kvar med denna visionslösa och inkompetenta regering. Det ska bli underbart skönt att få byta till en stark alliansregering med en vision om vart Sverige är på väg.

Minus: Att människans påverkan skapat dessa klimatförändringar som ger oss det bedrövliga vädret.

LÄS MER: Staël von Holstein: Det handlar inte om att vara född med pengar utan att vilja och kämpa

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset