Trots tidningsrubriker som skriker om att vi måste röra på oss mer, tycker jag att vi gott kan stå still lite oftare. Bara stå, inte sträva. Bland alla karriär­mässor, föreläsningar och praktikplatser är det lätt att glömma bort sig själv i bara farten. Inte konstigt att flera av oss säkert hyperventilerar i duschen.

För första gången i hela mitt liv har jag ingen banbrytande eller ny plan framöver. Jag ska traska på i min vanliga takt. Vara samma sambo, pollenallergiker och chefredaktör. Bo på samma små kvadrat. Bjuda hem samma vänner. Precis som förra året. Trampa vatten, skulle säkert någon kalla det. Landa, skulle min mamma säga. Först var känslan obehaglig. Efter ett liv med ständiga planer, mål och strategier visste jag inte riktigt hur jag skulle bete mig i ett liv där saker står någorlunda still. Ett liv där saker bara får vara. Där skulle jag stå i mitt vatten och plaska runt. Tanken gjorde mig nervös, simborgarmärken till trots.

Men efter fyra månader av vattentrampande har jag börjat landa i min livspöl. Jag börjar tro att det här årets stillastående kan vara mitt smartaste beslut på länge. Jag har kommit fram till saker jag inte vågat klura på innan. Hittat människor jag inte har hunnit se. Börjat lyssna på jazz. Vattentrampandet ger dig plötsligt en möjlighet att släppa det hetsiga tunnelseendet mot nästa mål. Det ger dig tid att bli kär, lära dig ett korrekt löpsteg eller upptäcka att utbildningen du hårdpluggade utan tid för reflektion inte alls passar dig. Att du egentligen vill bli gynekolog. Och det är helt okej.

Risken finns att vi karriärförblindat dundrar på, och om flera år får käftsmällar av sådant som borde ha slagit oss nu. Det gör det motvilliga skvalpandet i vattnet genast livsnödvändigt. Att stå still ett tag ger möjlighet till en djupdykning som det sällan finns tid till när allting stormar på i hundra knop. Ibland behöver vi stanna upp i några timmar, eller ett halvår. Det ökänt tråkiga i att inte ha några storslagna planer för framtiden börjar för mig sitta ganska fint.

I sommar tänker jag fortsätta trampa vatten, gärna i en salt variant vid västkusten. Lära mig flyta på rygg med tårna ovanför vattnet, och hålla ­andan i en minut under ytan. Jag tänker trampa runt på ­cykelpedaler, och klampa runt på ring­murar. Snubbla i skånska gränder, och somna i samma säng. Livet flyter på, även när vi inte pushar på bakifrån. Som Sveriges största karriärmagasin för ­studenter har vi ett ansvar för att inte trycka på er allt för mycket. Karriären är viktig, men inte viktigast. I Metro Student hittar du ­därför mycket mer än just karriärkometer. Saker som ­djurkollegor, festivalsex och brädspel. Sådant som kan få dig att andas mellan varven. Vi håller tummarna för du vill haka på vattentrampartåget ett tag. Ett tåg som står still, men som står stabilt.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset