Demokratin i den gamla republiken faller inte genom någon yttre attack, utan genom att den förstör sig själv inifrån, skriver Johan Norberg.
Demokratin i den gamla republiken faller inte genom någon yttre attack, utan genom att den förstör sig själv inifrån, skriver Johan Norberg.

Rädda människor vill ha en stark ledare som utlovar dem trygghet, skriver Johan Norberg.

”Star wars”-filmerna är som mest dramatiska i skildringen av imperiets arméer och mördarmaskiner, och av rebellerna som slåss emot dem. Men den definierande berättelsen är den tragiska bakgrunden, om hur republiken faller och kejsaren tar makten. Det sker nämligen inte genom någon yttre attack, utan genom att republiken förstör sig själv inifrån. Filmerna ger tillsammans med romanerna och serien ”Clone wars” en bild av en korrumperad demokrati som dirigeras allt mer av särintressen och lobbyister. Den ledare som mest skamlöst spelar ut dem mot varandra och är beredd att ge dem vilka monopol och privilegier som helst samlar allt mer makt – senator Palpatine. Principiella politiker som står för allas frihet blir irrelevanta i ett spel som bara handlar om vem som ska få beskatta och kontrollera de andra.

LÄS MER: Tillbaka till en galax långt borta – i dag har ”Rogue one” premiär

Palpatines väg till makt går genom rädsla. Rädda människor vill ha en stark ledare som utlovar dem trygghet. Genom att underblåsa kaos och konflikter mellan grupper kan han steg för steg ge republiken och sig själv allt större befogenheter. Hela konflikten inleds med att Palpatine får senaten att avveckla de oreglerade frihandelszonerna i de yttre systemen, så att kampen om politisk kontroll inleds i varje avkrok av universum.

Så står republiken där i slutet av ”Episod II” med större makt än någonsin. Varthän det barkar antyds när kameran panorerar över den väldiga och så här långt goda klonarmén – och musiken omärkligt glider över i den ödesdigra imperiemarschen. Folket har givit staten allt mer makt att göra gott, och därmed allt mer makt att göra ont. Anakin Skywalkers öde är talande. Som George Lucas har konstaterat väljer han aldrig att bli ond, utan blir ond för att han är beredd att göra vad som helst för det han tror är gott.

LÄS MER: Kulturen förändras – det är det som gör det till kultur

Eftersom republikens trätande politiker aldrig kan komma överens om en politik som kan accepteras på tiotusentals olika världar med olika idéer och traditioner framstår de som handfallna, och allt fler kräver en ledare som kan få något gjort. Palpatine ges temporära befogenheter under krisen, som naturligtvis permanentas, och snart kan han till folkets jubel utropa sig till kejsare över ett imperium som kan tvinga igenom galaktiska femårsplaner: ”För våra barn! För våra barnbarn! För de kommande tusen åren! Trygghet! Säkerhet! Rättvisa och fred!”. Senatorerna skriker sitt bifall och bara en förfärad senator Amidala förstår vad det är som håller på att hända: ”Så det är så här friheten dör, till ljudet av stormande applåder.”

För att äga rum för länge sedan, i en galax långt, långt borta, har ”Star wars”-sagan obehagligt många likheter med vår egen värld. Den största skillnaden är att vi inte har någon Han Solo, Luke Skywalker, Jyn Erso eller Rey. Må kraften vara med oss.

+ Konstnärlig integritet. Tur att filmbolaget, som tyckte att en naken Chewbacca såg oanständig ut, aldrig lyckades övertala George Lucas att sätta på honom shorts.

– Jediorden. Men det här med en icke-vald elit som en stat i staten, till vilken man vinner tillträde genom mängden midi-chlorianer i blodomloppet, är det verkligen helt fräscht?

LÄS MER: Därför rakade Leonard Cohen av sig Castroskägget

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset