På nystartade citykrogen Griffins kan man äta biff för 795 kronor. Björn af Kleen betraktar den växande gruppen stekhusstekare.

På Griffins blandas rutigt, randigt, zebra, träpanel, sammet och kakel med franskt och ombonat. Koloniala matäventyr i citymiljö, konstaterar Björn af Kleen.

Det var förstås bara en tidsfråga innan Stureplansgruppen skulle ge sig in i stekhusbranschen. En chilensk biff för nästan åttahundra kronor med sherryvinägersky och pebresalsa är trots allt 2010 års motsvarighet till mäklarbrickan.

Stekarna har förädlats till stekhusstekare och utvecklat smak för koloniala matäventyr i citymiljö. Skramlig symfonisk rock kvider i baren. Jättelika rostfärgade väggur pryder väggarna, man äter under orientaliska lampskärmar med dinglande pärlhängen och här och där ligger antikverade halvfranska bokband utspillda.

Den främre matsalen är en flippad mix av rutigt, randigt, zebra, träpanel, sammet och kakel: jag tror inredningsbyrån Stylt Trampoli, som tidigare utformat Le Rouge, Lydmar och Orangeriet, tänkt sig en knarkig New Yorleansk mix av franskt och ursprungsamerikana. Det är gränslöst och ganska smaklöst – men en ombonad kontrast till den sterila och hyperurbana tåg- och motorvägsestetiken utanför fönstret.

När jag sitter där högt upp på Klarabergsviadukten med min chilenska wagyubiff för 795 kronor, och ser mänskliga skuggor göra natt i skrymslena intill Centralen, känner jag mig som Sherman McCoy i Tom Wolfes åttiotalsskildring ”Fåfängans fyrverkeri”; en börsmäklare som kör bort sig i svartaste Bronx.

Griffins, likt andra stekhus, plockar fram kolonialherren ur stekaren. Därav deras känsla av trivsel.
Dock måste Griffins jobba på hovsamheten: spränger man sparbössan för en 800-kronorsbiff måste den vara jämnt stekt och värdigt och vackert presenterad. Biffen, som härstammar från chilenska kor uppfödda under trevliga ekologiska omständigheter, och som därför har en särskild fettmarmorering, är förstås mör och smakrik – men pommes friten är kladdiga av dill, salsan tam och tillbehörsbrickan består av för få sås-alternativ. Det är många nivåer under Vassa Eggen. 

Griffins är än så länge mer Laroy än VIP-klubben V – det vill säga något en av lekplats för nyligen examinerade gymnasister som vill gå på dejt i en exotisk miljö.

Krogen har prisvärda fasta menyalternativ – tre rätter för 300, fyra rätter för 570 – som torde passa både klientel och personalstyrka, som denna måndagskväll tycktes stressad och splittrad.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset