Stina Nordström fick hjälp av en kristerapeut efter terrordådet på Drottninggatan. I dag mår hon bra, men årsdagen gör att minnen väcks till liv.
Stina Nordström fick hjälp av en kristerapeut efter terrordådet på Drottninggatan. I dag mår hon bra, men årsdagen gör att minnen väcks till liv.

Ett år efter terrordådet på Drottninggatan rivs minnena upp för dem som var på plats. Stina Nordström var nära att träffas av lastbilen och hjälpte en skadad liten pojke.

Stina Nordström, som till vardags jobbar på SPF Seniorerna, var på väg till ett jobbmöte den där dagen i april 2017.

Det första hon uppfattade var ljudet. Ett massivt, störande och grötigt ljud. Det var lastbilens motor som rusade och ljudet av bråte som den sköt framför sig.

Sedan såg hon lastbilen framför sig. I sista stund lyckades hon hoppa undan, upp på en uteservering.

– Lastbilen svischade förbi. Det var nära, berättar hon.

Stina Nordström fick syn på en pojke som satt fastkilad med huvudet i ett plexiglasfönster på uteserveringen. Hon och flera andra personer sprang fram för att hjälpa honom.

– Kraften var så hård att hans stövlar och strumpor flög av, säger hon.

Pojken blödde kraftigt från huvudet. Stina och de andra slet ner kläder från en klädställning för att stoppa blodflödet. Pojken var vid medvetande och ropade efter sin mamma, pappa och sin farmor.

Stina Nordström frågade vad han hette och hur gammal han var.

– Det var en chock när jag fick reda på att han var lika gammal som min egen son. Sex år.

En liten bit därifrån låg en svårt skadad kvinna. Stina fick senare reda på att det var pojkens farmor. När ambulansen kom tittade Stina upp över Drottninggatan. Hon såg ett rökmoln vid Åhlens och flera kroppar täckta av filtar.

Foto: Rob Schoenbaum/Polaris.

LÄS MER: 31 röster: De kan inte vinna mot Stockholm

När hon kom hem samma kväll och kunde krama sin son kom tankarna.

– Herregud, det hade kunnat vara jag som inte kom hem till min familj i dag. Jag kände en tacksamhet över att jag klarade mig och en oerhörd sorg för dem som inte gjorde det.

Tiden efteråt blev tuff. Stina Nordström kunde inte sluta tänka på den lille pojken. Men efter att hon varit med i radio och berättat sin historia hörde en man av sig dit. Han var pappa till pojken och berättade att pojken klarat sig. Pojkens farmor var svårt skadad men skulle även hon överleva.

– Det var ett av de största lättnadsbesked jag någonsin fått. Det gjorde att jag kunde bearbeta det som hänt och gå vidare. Hade det vi gjorde varit förgäves vet jag inte var jag hade varit i dag, säger hon.

På söndagen återvände Stina Nordström till Drottninggatan. Det klotrunda hålet i plexiglaset där pojkens huvud suttit fanns kvar tillsammans med blod och glassplitter.

– Det var känslosamt, men det kändes viktigt att gå tillbaka dit. Det var ett sätt att ta tillbaka Drottninggatan och stan, säger hon.

Efter terrordådet började Stina Nordström få existensiella funderingar över vad som är viktigt och mindre viktigt i livet.

– Det viktigaste är familjen. Mitt barn. Jag tänkte att livet är för kort för att göra saker man inte trivs med, säger hon.

I dag har en del minnen bleknat bort. Men årsdagen gör att det som hände kommer tillbaka.

– Det blir en speciell dag för många som var med. Det river upp en hel del, säger Stina Nordström.

Själv kommer hon alltid bära med sig en del minnesbilder extra tydligt. Den lille pojken som tappade både skor och strumpor av kraften när han slungades iväg.

– Jag kommer alltid ha med mig minnet av när jag värmde hans små fötter, säger hon.

LÄS MER: Läkaren: Tror att vi gjorde en insats

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset