"De ständigt missnöjda föräldrarna backar inte för att gapa på skolpersonalen över huvudet på sina förvirrade barn eller skicka hotfulla mail där de dikterar villkor", skriver läraren Ellinor Lundsten.
"De ständigt missnöjda föräldrarna backar inte för att gapa på skolpersonalen över huvudet på sina förvirrade barn eller skicka hotfulla mail där de dikterar villkor", skriver läraren Ellinor Lundsten.

Det visar sig ofta att många föräldrar i dag inte vet vad som är deras ansvar och vad som ligger på oss lärare eller skolan i allmänhet, skriver Ellinor Lundsten.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Under mina tjugo fett grymma år som klasslärare har det skett många förändringar i yrket. Mer eller mindre välkomna. Nu är det dags igen. En ny bekantskap, som jag från början trodde var övergående, har med starka käftar bitit sig fast. Med ett illvrål ökat min arbetsbelastning och minskat lusten till lärandet. I dag är det omöjligt att ignorera den rosa elefanten i rummet – den felsökande skolföräldern. Kontrollfreaket som går över alla gränser, utan kompass och inbjudan men som alltid är redo.

I dag bedrivs en häxjakt i skolans värld. Allt ska diskuteras upp och ner och dygnet runt. De ständigt missnöjda föräldrarna backar inte för att gapa på skolpersonalen över huvudet på sina förvirrade barn eller skicka hotfulla mail där de dikterar villkor. Tyvärr använder de sociala medier för att sprida sina enögda smockor. Stängda grupper där kränkningar haglar utan eftertanke. Där små problem som lätt kan lösas växer sig jättelika. Detta gör mig sorgsen, bekymrad och förbannad. Det som diskuteras i grupperna handlar oftast om sådant som ingen skolförälder har någonting med att göra. Jag som lärare vill inte höra vad som dissas: Alltid fel satta betyg, kollegor som gjort si eller så, katastrofal klassindelning, bristen på personal, alla sorters läxor, eventuella diagnostiserade stökiga elever med mera. Snälla? Denna dumhet utan ansvar måste få ett slut.

Kom ihåg att steget till positiv förändring är kommunikation. Ett schysst samarbete, innanför gränserna, är en förutsättning för att barn ska kunna utvecklas och utmanas på bästa sätt.
Ni ska få en checklista. Jag lämnade en fantastisk trea i våras. Måluppfyllelsen var makalös. Mycket tack vare deras engagerade föräldrar som …
… ansvarade för att uppfostra sitt barn.
… deltog så gott de kunde i läxarbetet, höll reda på läxdagarna och skrev föräldrakommentarer om det efterfrågades.
… läste veckobrevet och ställde frågor till sitt barn om ”arbetsveckan”.
… litade på min kompetens och pratade positivt om skolan hemma.
… skickade med gymnastikkläder.
… kom med barnet i tid till skolan.
… bad om hjälp, utan prestige, om det var något jag kunde göra för dem.
… sjukanmälde vid sjukdom.
… förstod att jag behövde ha koll på deras familjebild eftersom det påverkade barnet i skolan.
… deltog i utvecklingssamtal och försökte komma på föräldramöten.

Det här kan tyckas vara helt självklara saker. Tyvärr måste jag göra er besvikna. Det visar sig ofta att många föräldrar i dag inte vet vad som är deras ansvar och vad som ligger på oss lärare eller skolan i allmänhet. Att vara kritisk är inte samma sak som att vara engagerad. Det fria skolvalet har skapat ett kallare klimat med en känsla av ”var man för sig”. Alla tjänster är ju utbytbara. Jag uppmanar nu alla lärare att bli tuffare, och ni rosa elefanter; välj att fokusera på det positiva. Välj att vara goda förebilder. Välj ditt skolbarn. Vi lärare kommer att göra ett ännu bättre arbete när ni i stället förändras till nya trevliga bekantskaper som inte smutsar ner och stjäl vår värdefulla tid.

Ellinor Lundsten, lärare

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset