Över 200 attacker mot tyska asylmottagningar har registrerats i år. Trots det har landet valt att utnyttja ett undantag i Dublinförordningen för att gå utöver sina skyldigheter i flyktingmottagandet och pröva asylsökningar för samtliga syrier som tagit sig till Tyskland. Här har Sverige något att lära, skriver juristen Viktor Banke.

I en tid när England ägnar all energi åt att stänga ute flyktingar kring den engelska kanalen, när Ungern bygger staket mot omvärlden och när det aspirerande EU-landet Makedonien utlyst undantagstillstånd för att kunna använda tårgas mot flyende barnfamiljer, så går Tyskland åt motsatt håll. Genom att utnyttja ett undantag i Dublinförordningen går landet utöver sina skyldigheter för att på så sätt kunna pröva asylsökningar åt samtliga syrier. Det är en seger för oss som önskar att människor oavsett härkomst ska kunna få leva i fred och trygghet.

Dublinförordningen innebär enkelt uttryckt att det EU-land dit den asylsökande först kommer är skyldigt att pröva hennes ansökan, förutsatt att hon inte har nära familj eller laglig rätt att vistas i annat land. Eftersom länder i sydöstra Europa ofta är första anhalt för bland annat syrier, som sedan tar sig vidare norrut, är det vanligtvis dit överföring sker.

Att Tyskland nu väljer att inte överföra syriska flyktingar till första ankomstland är en kraftfull signal till övriga EU-länder, och ett ställningstagande inför den migrantuppgörelse som medlemsländerna ännu inte lyckats nå gällande hur många kvotflyktingar man ska fördela inom unionen.

Det är en befriande inrikespolitik i en tid då det rasistiska våldet mot flyktingar eskalerat. Över 200 attacker mot tyska asylmottagningar har registrerats i år. Till de som påstår att man bör anpassa asylpolitik för att inte gynna rasister har Tyskland nu givit ett svar: det går att stå kvar trots att det blåser.

Om det nu är därför. Det kan också vara så att man helt enkelt tröttnat på den byråkratiska (och sannolikt dyra) tågordning som omgärdar överföringar enligt Dublinförordningen. Klart är i alla fall att man lämnat de negativa signalernas politik därhän, för att göra något konkret och självklart som hjälper människor på flykt.

Här har Sverige något att lära. Det senaste året har det varit på modet att vilja sända (negativa) signaler genom att minska de så kallade pull-faktorerna, det vill säga de omständigheter som påstås locka människor hit. Sänkt etableringsersättning och temporära uppehållstillstånd är två förslag som är tänkta att sända en signal till människor på flykt: kom inte hit.

Förutom att det är moraliskt förkastligt är det oklart vilken påverkan det har. Att barn i regimens Eritrea skulle notera att den svenska etableringsersättningen sänkts med 25 procent är helt osannolikt. Att syrier väljer att fly till ett land som beviljar permanenta uppehållstillstånd är mer troligt. Den allra starkaste pull-faktorn tycks dock vara att landsmän redan bor i landet, vilket inte går att påverka genom signalpolitik.

När Tyskland nu meddelar att man inte tänker överföra asylsökanden för prövning i ett annat land så innebär det att man inte bryr sig nämnvärt om vilka signaler det sänder till flyktingar i omvärlden. Kanske är det så att man betraktar signalpolitik som ovidkommande i förhållande till människors fundamentala rätt till fred och frihet. Kanske är man bara ute efter en administrativ lättnad.

Oavsett skäl är det en seger för humanismen.

För att inte tala om vad det innebär för våra syriska medmänniskor.

Viktor Banke

Asylrättsjurist

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset