Vi lever i en glasburk. Våra röster studsar tillbaka som välbehagligt, väntade svar. Vi rör oss som om locket är himlen. Som om det inte fanns annat bortom burkväggarna. Emellanåt lyckas vi lyfta locket och släppa in lite frisk luft.

Jag är på Mallorca med 100 kvinnor och en man. Min uppgift är att stärka och inspirera dem, lära dem fightingtricks och framgångsfinter, att få dem att inse att vi, var och en för sig och tillsammans kan krossa glasväggarna som håller oss inneslutna i andefattiga atmosfärer. Här möter jag kvinnor som offrat allt för att stötta anhöriga, uppfostra sina barn, pussla ihop familj och yrkesliv. Åsa från Trollhättan började som svarvare när hon var 18 år och är nu linjeschef på fabriken. Här finns kvinnan från Svenljunga som jobbar på demensboende. Här finns Teta som arbetar med döva barn i Örebro. Fembarnsmamman som fick sitt första barn när hon var femton. En som i hela sitt liv försökt ta livet av sig. För att hennes mamma gjorde det. Här finns Ica-handlaren från Alingsås och den globala Vice VDn i ett gigantiskt svenskt byggbolag. Samhällsplaneraren från Grängesberg och läkarsekreteraren från Sundsvalls sjukhus. Kvinnor i alla åldrar, vikt- och samhällsklasser och alla delar av landet. Jag möter en empati som väcker optimism efter den postvalsdepression och framtidsfruktan jag drabbades av.

Samtidigt följer jag den svenska debatten där de empatilösa slåss för att få behålla kränkande ord i Pippi Långstrump. Vi har hört dem förr. Det är samma röster som strider för att få behålla gamla nedsättande, historielösa namn på chokladbollar och kränkande karikatyrer i barnböcker och barnfilmer. Det är röster som kämpar för sin rätt att fritt få kränka andra. Deras rätt och behov att få förödmjuka och förnedra andra går före deras medmänniskors rätt att slippa stigmatisering och stereotypisering. Som mobbare som envisas med att fritt få mobba sina offer. Utan konsekvenser.

Man behöver inte vara en upplyst, lotussittande guru, imam, rabbin eller präst för att predika och praktisera empati. Man behöver varken ha statustyngda examina eller ha slukat världslitteraturen för att respektera sin nästa. Bildning har aldrig varit en garant för medmänsklighet. Nazismens arkitekter kom från akademiska och aristokratiska kretsar. Det var inte bara, som det ofta framställs i en arbetarklassföraktande retorik, en klick lågutbildade, utslagna galningar som snickrade ihop gaskamrarna och tog över Tyskland och halva Europa för att de inte gillade judar.

”Sunny side up”? Frågar señora Rosa som stekt ägg i spishettan de senaste 26 åren. Varenda morgon är hon på plats vid fem och steker hundratals ägg i frukostmatsalen. Jag säger att hon är vacker. Hon lämnar stekpannorna och kastar sig runt min hals. Jag säger att hon doftar gott och hon svarar: ”Äggcologne”. Hon berättar om flykten från Dominikanska Republiken, om sina barn, om sin kamp som svart i spanska samhället. Sen säger hon: ”Du vet, ingen har någonsin sagt att jag är vacker. Tänk om människor kunde se varandra med ”los ojos del alma”. Med själens ögon. Då vore livet lätt som en omelett”.

+ MFF

– Mobbning i alla dess former – individuell eller strukturell

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset