Ta det lugnt och vila nu. Skriv inget
Ta det lugnt och vila nu. Skriv inget

Nina Åkestam: ”Ta det lugnt och vila nu. Skriv inget.” Min kille tittade förmanande på mig där jag låg nedbäddad i soffan med halsont. Det kan verka som en underlig uppmaning för någon som inte känner mig. De flesta människor kanske inte just skriver så fort folk omkring tittar bort. Men det gör alltså jag. Några rader på mobilen i väntan på att mötet ska börja. En halvsida på datorn medan tvättmaskinen går klart. Jag har till och med lärt mig att smygskriva i huvudet, och låtsas drömma mig bort med stirrig blick när meningarna i själva verket smattrar fram i huvudet. Jag är ordberoende. 

När jag var liten var det självklart för mig att skrivandet skulle vara mitt yrke. Jag kunde inte tänka mig något annat, och övade flera timmar varje dag. Jag läste alla böcker som fanns av favoritförfattare som Michelle Magorian eller Jostein Gaarder och ägnade tiotals kollegieblock åt att lära mig att härma deras stil. Tills jag blev äldre och förstod. Författare är ju inget riktigt jobb. Eller, det är inget man kan bestämma sig för att bli. Det är inte tryggt och rejält, och tryggt och rejält måste det vara om man ska få ett jobb när de ekonomiska kriserna avlöser varandra. Så jag pluggade till civilekonom och slutade skriva allt utom uppsatser och tentasvar och uppförde mig som en duktig medborgare med bolån och månadslön. 

Som tur var förstod jag till slut att det finns många sätt att göra något man älskar. Att lyssna på musik är inget jobb, men musikjournalist, producent, DJ eller hifi-butikschef är det. Få kan försörja sig på att åka snowboard, desto fler på att filma det, bygga hopp, designa brädor eller kläder. Och den som liksom jag älskar att skriva måste inte satsa allt på att lyckas som författare. Man kan precis lika gärna skriva som copywriter, krönikör eller forskare. Så länge man tänker på intresseområde, snarare än yrke, är det få saker som är omöjliga. 

Och i den bästa av världar leder det ena till det andra. Nyligen släpptes min debutbok. Den handlar om att försöka komma fram till vad man ska ägna sig åt här i livet. Efter otaliga blogginlägg, debattartiklar och föreläsningar på det temat hörde ett förlag av sig till mig och frågade om jag ville skriva något längre. Tydligen var just osäkerheten kring hur jag skulle få göra det jag helst ville, precis vad som krävdes för att jag skulle få ägna mig åt det. Jag tror fortfarande att folk pratar om någon annan när de refererar till mig som ”författaren”. Men den yngre versionen av mig själv rycker på axlarna. Det är klart att den som fyller femton kollegieblock på ett sommarlov till slut ska skriva en bok. Nu hoppas jag bara att lite fler kan hitta den där axelryckande tioåringen inom sig. Jag tror att världen skulle bli mycket roligare då. 

Att jämställdhet och miljöfrågor är superheta inför valet. Äntligen! 

 
–  Våren innebär som vanligt att stan tapetseras av reklam med objektifierade kvinnor. Hitta på något smartare, alla klädkedjor! 
 
Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset