Det finns ingen ursäkt för det journalistiska bottennapp som Janne Josefsson gjorde sig skyldig till i förra veckans Uppdrag Granskning. Han sköt sönder en usel kampanjfilm om barnfattigdom – med ett lika uselt exempel på kampanjjournalistik. För vinklingens skull trollades hundratusentals barn som lever i ekonomisk utsatthet mer eller mindre bort. Som om det inte vore nog flöt det i hans reportage omedvetet upp gamla synsätt på samhällets fattiga – att de är slösaktiga och skaffar för många barn. Förr i tiden ville välgörenhetsidkarna gärna sålla ut de värdiga fattiga från de ovärdiga och de som fick skulden för fattigdomen var aldrig stat och marknad, utan alltid de fattiga själva.

Finns det något gott att säga om Josefssons reportage? Ja. Det väckte reaktioner som liknar folkstormar. Det är glädjande. Men jag tror också att denne annars utomordentlige journalist möjligen vädrat en djupgående konstighet i debatten om och bilden av fattigdom i svensk politik och att det var det som satte igång reportaget. För så här det numera: I samhällsdebatten håller en underklass på att skapas och denna underklass är avskild från alla andra i samhället. Den bättre ställda medelklassen förfasar sig över de fattigas liv eller skänker ibland en slant till välgörenhet. Men de som har det riktigt bra vill inte se att antalet fattiga i ett samhälle har att göra med bristen på fördelningspolitik.

I Sverige, liksom i hela västvärlden, har fördelningspolitiken försvagats det senaste kvartsseklet. Skattelättnader för de översta – försämrade ersättningssystem för dem som är längst ner. Mer pengar till aktieutdelning – mindre till löner. Men när fattigdom blir det centrala ordet för att förstå detta enorma fördelningspolitiska maktdrama är vi illa ute. Vi upphör att förstå att ökad rikedom i toppen leder till ökad fattigdom i botten. Vi ser inte att detta handlar om makt. Och ord som fattiga och underklass är särskilt hemska för att de tar modet och självkänslan från en massa människor som alltmer börjar betraktas som ett särskilt folk, som majoriteten inte har något att göra med. I bästa fall var det sådant som Josefsson var på spåren när han gick vilse.

Tala om klassamhälle istället! Tala om den brett definierade arbetarklass som omfattar alla de ekonomiskt utsatta barnfamiljerna ända upp till de lägre tjänstemannaskikten! Där finns den breda majoritet som i en rad avseenden har gemensamma intressen av fungerande välfärd och trygghetssystem och av större social jämlikhet! När blicken enbart riktas mot de fattiga lämnas de välbeställda ifred, med sina skattesänkningar och läxhjälpsbidrag.

+ Vinstbegränsningar. LO föreslår vinstbegränsningar för välfärdsföretagen. Bra, men otillräckligt förslag.
– Annie Lööf. När centerledaren Annie Lööf plötsligt hyllar landsbygden gör hon det enbart för att landsbygden utgör ett förråd av råvaror för urban tillväxt.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om klass