Huvudrollsinnehavarna Robert Pattinson och Kristen Stewart i ”Twilight”-sagans näst sista del som innehåller både bröllop och vampyrgraviditet.
Huvudrollsinnehavarna Robert Pattinson och Kristen Stewart i ”Twilight”-sagans näst sista del som innehåller både bröllop och vampyrgraviditet.

Den älskade och dissade ”Twilight”-serien går mot sitt slut. Den första av ”Breaking dawns” två delar känns som en seg ­transportsträcka inför finalen, tycker recensenten Elin Larsson.

Det är lite trist att ”Twilight”-film­erna dissas mer eller mindre per automatik. Har det att göra med att folk uppfattar filmerna som främst riktade till besatta småtjejer? I så fall finns det många exempel på mer grabbigt färgade, men minst lika fåniga rullar.

Tyvärr beror nog kritiken lika mycket på de unkna budskap som författaren Stephenie Meyer smugit in i sin vampyrsaga. Skrapa på ytan och hitta allt från avhållsamhetshets till abortmotstånd och klichéskildrade figurer.

Jag har ändå uppskattat samtliga filmer hittills förutom ”New moon”, men i ”Brea­king dawn”, signerad av ”Dreamgirls”-regis­sören Bill Condon, lyfts det sämsta i ”Twilight” fram. I ”Breaking dawn” avhandlas bröllop, smekmånadssex (en smula) och vampyrgraviditet på löpande band – ändå känns filmen mest som en seg transportsträcka inför den kommande finalen.

Hade man lagt lika stort krut på resten av filmen som på att få Kristen Stewart att se ut som ett koncentrationslägeroffer, kanske det hela hade gått smidigare att svälja. I stället ger Condon oss en svårtuggad mix av bröllopstidning och illa tummad Harlequinroman.

Ett annat alternativ hade varit att baka ihop de två sista delarna i serien till en, men då säljer man förstås inte lika många biobiljetter.

Förlåtande nog har filmskaparna lagt mycket krut på effekterna (bortsett från några fula kontaktlinser). Varulvshunken Jacob (Taylor Lautner) och hans gäng är snyggare än någonsin i vargskrud, och Stewart ser verkligen ut som om hon förtärs inifrån framför ögonen på oss.

Tanken på en bebis som är till hälften människa, till hälften vampyr kittlar dessutom B-filmsnerven i mig, liksom Bellas kliniska blodsörplande från plastmugg. Så ja, jag erkänner, jag är ändå torsk nog för att invänta den sista delen i det här spektaklet om ett år med viss ­entusiasm.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset