Det finns få saker jag uppskattar så mycket som oborstade föräldrar. Mammor och pappor som roligt, vasst eller bara ärligt berättar om hur de brottas med föräldraskapet. Med sjuka barn, arga barn, barn som inte äter, barn som inte sover. Varje gång jag träffar någon sådan, live eller på internet, blir jag så tacksam. Ibland känner jag igen mig, ibland inte, men det kvittar. De påminner mig om att jag inte är ensam och att när inget annat funkar, kan man i alla fall skratta åt misären. Det inspirerar mig väldigt mycket mer än de som presenterar sitt småbarnsliv som en parad av nya gulliga outfits och mysiga fikor.

LÄS MER: Nina Åkestam: Uselt av företag att inte stoppa näthatarna
Det verkar jag vara långt ifrån ensam om. Bloggarna, poddarna, författarna och tecknarna i den här genren brukar överösas med kärlek från andra föräldrar och icke-föräldrar. David Sundins blogginlägg om en vanlig dag som föräldraledig tycker jag till exempel fortfarande är bland de bästa på internet, trots att det skrevs fler år innan jag själv blev förälder). Men. På något sätt lyckad de ändå alltid dyka upp. De som tycks ta varje förälders klagan som ett personligt påhopp. Som inte kan låta bli att kommentera med ett snipigt ”ja jag skulle då aldrig dricka en folköl/ha barnvakt/klä mina barn för kallt” eller vilket brott mot mänskligheten föräldern kan ha begått. Som verkar helt obekanta med begreppet humor, och att det kan innefatta vissa överdrifter för att ro hem en poäng. Och som gärna avrundar sina korståg på nätet med ett ytterst oorginellt ”Men skaffa inte barn om det är så himla jobbigt!”
Den kommentaren förbryllar mig alltid lika mycket i sin totala brist på logik. Innan man har barn vet man inte hur jobbigt det är. Och när man har dem kan man ju inte… lämna tillbaka dem? Det är ju liksom hela grejen med varför just barn är så fantastiska och samtidigt asjobbiga: det finns ingen ångervecka. Man köper grisen i säcken och sen får man stå sitt kast i sådär en 70 år (förhoppningsvis) innan man trillar av pinn. Eller var det något jag missade i broschyren från BB? Kan man oskaffa sina barn om man tycker att de blir för jobbiga?

LÄS MER: Nina Åkestam: Vi kommer inte försvinna i tysthet – vi kommer bjuda på motstånd
Det finns naturligtvis föräldrar som av olika anledningar ångrar att de fick barn. Det måste vara otroligt tufft (för att inte tala om tabubelagt) och är något vi borde prata mer om. Men något säger mig att det inte är de föräldrarna som skriver ärligt om hur skönt det kan vara att gå på toa själv, eller tecknar roliga seriestrippar om VAB. Det är nog snarare föräldrar med gott självförtroende som älskar sina barn (för det mesta) men som kan tänka sig att bjuda till lite för att hjälpa någon annan. Med en insikt, en erfarenhet, eller ett garv. Jag är i alla fall innerligt glad att just de människorna inte bara skaffade barn, utan också valde att berätta om det. Från bajsblöjorna till kärleksyran.

+ Reasons my son is crying. Gammal Tumblr om gråtande barn som ständigt är aktuell.
– Internetgnäll. Om du inte gillar det, kanske läs något annat helt enkelt?

LÄS MER: Nina Åkestam: ”Sluta skäm ut er, män – ibland har ni helt enkelt fel”

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset