Jag är flygrädd men flyger ändå. Exponerar mig, som man ska, skriver Agnes Arpi.
Jag är flygrädd men flyger ändå. Exponerar mig, som man ska, skriver Agnes Arpi.

Det är november 2011 och jag sitter ensam längst bak på ett jättelikt flygplan mellan San Francisco och London. Jag vet att sömnlöshet väntar mig, alldeles oavsett hur resan går. Jag är flygrädd men flyger ändå. Exponerar mig, som man ska. Jag vet allt om flygsäkerhet och statistik, men jag vet också allt om flygolyckor. Jag beter mig som en standardresenär.

LÄS MER: Att flyga jorden runt gör dig inte till en bättre person 

I alla fall tills det blir riktig turbulens, och det blir det den här gången, någonstans över det ändlösa havet. Riktigt vidrig turbulens, där planet känns som en lealös vante i en storm. Hur många meter kastas vi upp och ner i luften? Hundratals? Jag har ingen aning, och jag kan inte heller läsa trygghet ur kabinpersonalens ansikten som jag brukar när det skakar, för de är sedan länge fastspända långt fram i planet. En sammanbiten tystnad råder.
Turbulensen är oändlig.
Det är nu det händer. Det är nu jag blir så fruktansvärt rädd. Det är nu jag vet att jag kommer att dö. Gränsen mellan att svettas, känna hjärtat slå och bita ihop käkarna i sin egen tystnad, och att tappa kontrollen, tappa ansiktet, tappa spärren – den visar sig vara ganska tunn. Jag hör mig själv skrika rakt ut. Vad gör jag? Jag gråter högt, ljudligt. Jag kan inte skärpa mig. Jag har fullskalig panik på ett mörkt plan någonstans över det ändlösa havet, och jag är alldeles ensam.
Då känner jag en främmande hand i min. En kvinna som säger: Jag håller dig tills det går över. Vi är alla rädda, men vi kommer att klara oss. Jag är förresten från Nederländerna. Varifrån är du?

LÄS MER: Hur kan ni flyga så mycket när ni vet att det förstör klimatet

Ett par ögon möter mina från sätet framför. En annan kvinna, som säger: Hej, jag är från Danmark. Jag läser på konstskola. Vad gör du?
Våra händer blir svettiga. Jag får ont i fingrarna. Vi pratar om konst. Sedan är det över. Vi lossar försiktigt greppet, vi landar på Heathrow. När vi lämnar planet är vi främlingar för varandra igen.
Jag byter plan och flyger mot Arlanda. Mot en storm, ska det visa sig. Det känns som att jag har lurat döden bara för att möta den igen. Jag dör i alla fall hellre i Sverige än i Atlanten, säger jag till grannen. Hon är nybliven pensionär och småpratar mig lugn hela vägen. Jag får hennes mejladress.
Det är oktober 2016 och jag flyger till Göteborg från Barcelona. Det börjar som en lätt skakning, men nu tänds lamporna med säkerhetsbältet, nu ropar kabinpersonalen ut, nu börjar det igen. Det är jag som är galningen på planet, och nu kommer handsvetten, pulsen går upp, nu lurar paniken runt hörnet, nu tappar jag snart kontrollen, ansiktet, spärren igen. Jag är flygrädd, kvider jag ut i intet. Och så en främmande hand på min rygg, min granne klappar mig. Hon säger: Jag är också flygrädd. Vill du höra om alla flygresor jag har överlevt?
När vi landar säger jag förvånat: Vi överlevde!
Och hon svarar: Det gjorde vi bra.
Jag glömmer er aldrig.
+ 2017. Tågets år.
– Jag har en känsla av att det är svårare att få sitta i pilotens trygga knä i cockpit som vuxen 2016 än som barn på 80-talet.

LÄS MER: Sex knep för att hantera flygrädsla 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om F