Tanvir Mansur hyllar sin mamma som varit där för honom i hela hans liv även under de svåraste av tider.
Tanvir Mansur hyllar sin mamma som varit där för honom i hela hans liv även under de svåraste av tider.

Jag tänker på alla jobb som mamma har haft. Sen tänker jag på alla jobb som hon har missat på grund av hur hon ser ut och hur hon pratar, skriver Tanvir Mansur.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

En dag åt jag frukost hos mamma igen. Vi lyssnade på radio som vi gjorde när jag var yngre. Vi brukade prata om de ämnena som togs upp på nyheterna. Den här gången berättade hon om hur det har gått för en del skilsmässofamiljer som vi har vuxit upp med. Kvinnor som har lämnats av sina makar, eller som har frigjorts sig från dem. Hon förklarade hur svårt det är att ta hand om sina barn i en sån situation.

Jag tänker på när mamma tog mig och min lillasyster till orkesterövningarna på kommunala musikskolan i Tumba. Hur vi brukade ta bussen dit när det var mörkt ute. Hon satt utanför i korridoren och väntade i två timmar innan vi kunde åka hem.

LÄS MER: När vi slutar att sätta oss själva i första rummet blir vår egen tillvaro bättre

Mamma berättade om hur våra bekanta har drabbats av psykisk ohälsa. Både bland de ensamstående föräldrarna och deras barn. Hur otryggheten blandat med oupptäckta diagnoser hos barnen gör det ännu svårare. Mammor som tar dubbla eller trippla jobb för att ha råd. Hon berättade hur det gör att mammor inte hinner göra någonting. Hur de inte hinner uppfostra. Hur de inte har råd. Livspusslet blir sönderslaget och mammor måste reparera det innan de ens kan börja lägga pusslet. Alla klarar inte det. Hon berättade om missbruk. Hur styvföräldrar kan vara våldsamma. Hon berättade om en kärlek som har sinat, eller som inte ens var kärlek från början.

Jag tänker på när mamma tog oss till kollo, läger och feriehem om somrarna. Där kunde vi leka och lära oss om livet. Lära oss om hur andra svenskar lever i Sverige och träffa barn av olika slag. För att hon skulle kunna ta det lugnt i ett par veckor. Vara sig själv. Göra det hon själv vill. Hinna. Det var på kollo jag lärde mig hur jag skulle raka mig.

Mamma berättade om barn som blivit aggressiva, så att syskon blivit tvungna att flytta därifrån. Barn som blivit vuxna för tidigt. Förlorat barndomen. Barn som blivit slagna, och senare hamnat i missbruk. Familjen som skulle vara en plats för kärlek, som blivit en plats för misär.

Jag tänker på alla jobb som mamma har haft. Sen tänker jag på alla jobb som hon har missat på grund av hur hon ser ut och hur hon pratar.

LÄS MER: Vi måste stoppa anti-abortrörelsens framfart

Jag tänker på när mamma tog oss till en ny lägenhet i Norsborg och sa ”här ska vi bo snart”. Möblerna som hon hade fått från kvinnojouren var gamla. Köksbordet bestod av en planka som stod mellan två små hyllor. Med en bordsduk ser det ut som ett riktigt köksbord. Vi var lyckliga, även om det ibland kunde vara svårt för mamma. Och när vi var fyra i vår trea, och när min sjuka mormor flyttade in. Jag tänker på hur den där lägenheten alltid har varit där för mig, min lillasyster och var storasyster. Egentligen är det mamma som alltid har varit där för oss. Hur orkade hon?

Jag sänkte volymen på radion för att kunna höra henne bättre. Hon sa ”Men egentligen. Jag är bara glad om mina barn mår bra”, och gav mig en kram. Världens starkaste person. Jag mår bra, mamma. Jag mår bra.

+ Min storasyster. Min lillasyster. Min mamma. Tack för att ni finns där för mig.

 Det här är min sista kolumn i Metro. Tack till alla läsare <3

LÄS MER: Enda sättet att se till att rasister inte tar makten är att få alla du känner att rösta

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset