Taxiföraren Urban som kör mig från Luleå flygplats var tidigare svenska- och engelskalärare på gymnasiet dit jag är på väg. Men han tröttnade på skoltrötta grabbar på bygg- och konstruktions­linjer som ingen ställt krav på. ”Jag fick ta över en klass som tidigare bara tittat på filmer. De hade varken läst ­eller skrivit något innan jag kom dit” säger han.  

Genom spridda snödrivor och sandade gator skrider jag in på ett gymnasium i Norrland. Här tillbringar ungefär 1 000 elever sina dagar. Här går ”yrkespojkarna och omvårdnadsflickorna”. Men även de som valt estetiska och studieförberedande linjer. Här går också en liten grupp ­flyktingar i introduktionsklasser. Det är parallella världar som aldrig möts. Bygg- och fordonspojkarna träffar aldrig kvinnor eller akademikerbarnen. Och flyktingarna som så många har en åsikt om har ingen kontakt med. 

Innan jag intar aulans scen för att tala med eleverna om mångfald, jämställdhet och jämlikhet säger en lärare:

”Vi hade ett katastrofresultat i skolan. SD blev största parti trots att det står i alla styrdokument att vi aktivt ska motverka främlingsfientlighet och arbeta för jämställdhet.” 

Problemet är att styrdokumentens så allmänt formulerade mål sällan leder till någon handling i skolans värld. Så ingen gör någonting. 

Vissa är oroliga för hur min föreläsning ska tas emot bland yrkespojkarna. ”Rasismen frodas och ingenting görs för att sätta stopp för den. Men det är inte konstigt med det samhällsklimat vi fått där man kan häva ur sig vad som helst. Till och med lärare, de som är satta att fostra, inspirera och vidga elevernas vyer, öser ur sig rasistiska och sexistiska kommentarer får jag veta i personalrummet. 

En lärare på skolan med hundratals vänner på Facebook, däribland egna elever, skrev på sin vägg: ”Svensk blir man inte. Det föds man till”, varvat med filmklipp på tjejer i stringtrosor. Det är svårt att kräva en värdig människosyn av elever när deras egna lärare står för allt som strider mot skolans värdegrund.

För en tid sen bjöd skolan in alla elever till Stadsteaterns föreställning ”Vårt förakt för svaghet”. Pjäsen handlar om de strukturer som utgör kärnan i de nazistiska och fascistiska ideologierna. När en hel byggklass inte dök upp frågade arrangören deras lärare om varför de skolkat. Han svarade: ”Jag respekterar att mina elever inte vill se en pjäs om bögar”.

När applåderna ebbat ut kommer ett gäng pojkar fram. De har tårar i ögonen. De kommer från Afghanistan och berättar hur de flytt talibaner, paddlat från turkiska kusten till grekiska Mytilini, kämpat för sina liv genom Europa, gömt sig under lastbilar till Italien, kastats in i arrestlokaler och flyktingfängelser för att hamna här. ”Om detta borde ni berätta”, säger jag och ber en lärare låta hela skolan få höra flyktingarnas fruktansvärda öden. ”Vi visste inget om detta. Vi lever ju i olika världar fast vi går sida vid sida. Det är som om de inte finns.”

Men de finns. Och de har blivit vår största valfråga. Kanske är det dags att i stället för att bara tala om dem, även ­tala med dem. 

+ Nobels fredspristagare Malala

– Vakna världen – 66 miljoner flickor får ingen utbildning

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset