CISSI WALLIN: Min kompis bror tog livet av sig förra veckan. Han hade "allt" men ville ändå dö. Det är läskigt lätt för den som vill att dö i Sverige idag. Skyddsnätet är kanske mer grovmaskigt än någonsin. Psykvården fungerar om man har tur, de närmsta runtomkring en backar ofta istället för att hålla om och vägra lämna ifred. Man vill inte "lägga sig i". Det är så vidrigt. Att vi låter folk dö utan att knappt ha fattat att de inte velat leva nåt mer. 

I Finland finns det lagstadgat att det ska vara en kurator per max 300 skolelever. I Sverige går många barn och unga helt utan tillgång till kurator under skoltid. Bris färska rapporter visar att symptomen på psykisk ohälsa bland ungdomar har fördubblats under de senaste 20 åren. Man kopplar bland annat ihop det med att elever inte känner att de har någon vuxen att anförtro sig åt i skolan. Klartext: man förväntas klara sig själv. Ett iskallt samhälle där svaghet och skörhet ses på som dödsdomar. Och tillslut kanske man övertygar sig själv att det är lika bra att dö. Och ingen finns riktigt där för att få en på andra tankar. Ingen övertygar en om att livet kommer att kännas bättre. Så man gör det. Man dör, och efteråt pratar alla om varför och hur, och om vilken "fantastisk människa" man var. När det redan är försent.

Psykisk ohälsa har ingen ålder. Den skonar inga samhällsklasser, kön eller härkomster. Den slår ner som en atombomb i människors vardag varje dag, även om vi lever i ett av världens "bästa länder". Den luktar sprit och ångest i en ensamhet svår att ens beskriva. Och vi, samhället i stort, låter det ofta gå så långt. Europeiska psykiatriföreningen har slagit fast att ungefär en tredjedel (!) av Europas befolkning lider av psykiska problem på något sätt. Knappt en tredjedel av den tredjedelen får adekvat hjälp. Varför?

Hur ofta frågar du en kollega eller kompis hur hen mår, sådär egentligen? Hur ofta råkar du slänga ur dig något fördomsfullt eller raljant om folk som knaprar piller för att ha mindre ångest, som fått en psykisk diagnos...? Hur mycket vet du egentligen om hur panikångest, posttraumatisk stress och säg, tvångstankar egentligen funkar? Hur ofta frågar du genuint nyfiken framför att döma?

Hur ofta försöker du i blind förnekelse övertyga dig själv om att det där händer inte mig eller de i min närhet...?

Vi har alldeles för få så kallade preventiva åtgärder för att minska den psykiska ohälsan i Sverige. Politiker tycks ännu inte lyssna på sakkunniga läkare och forskare och satsa stort just förebyggande. Vi kan ju börja som i Finland. En kurator per max 300 elever. Det är ett kanske litet, men viktigt steg. Det kanske, i längden räddar liv. Gör skillnad mellan att hoppa eller inte hoppa.

+ Statliga kampanjen "Hjärnkoll" som jobbar dagligen för en ökad medveten- och öppenhet kring psykisk ohälsa. Stolt ambassadör!

- Att initiativ som "Hjärnkoll" inte får öronmärkta pengar ur statskassan för en obegränsad tid.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset