För ganska exakt ett år sedan köpte jag ett gymkort och har sedan dess tränat regelbundet. Jag går på zumba och på ett pass vid namn Booty som är en halvtimmes ”benträning” (läs: mord på både ben och psyke då en del av passet är att stå i nittio grader i massor av lååånga sekunder).

Häromdagen hände det som ibland händer: Jag var väldigt trött och väldigt ovillig att ta av mig min varma stickade tröja och stänga av OC för att traska ut i septemberkylan för nöjet att göra utfall i en halvtimme.

Så jag googlade ”motivation träning”, men tyvärr blev jag ännu mer opeppad än tidigare. Allt som kommer upp om man googlar ”motivation träning” är nämligen närbilder på platta magar och bilder med texter som ”Need motivation to lose weight? Just eat in front of the mirror. Naked.” och ”You’re not gonna get the butt you want by sitting on it”.

Varifrån kommer den här aggressiva inställningen till träning? Allt jag vill är gå ut genom dörren och in till gymmet och genomföra ett pass. Mina mål handlar varken om utseende eller viktnedgång (sorry alla haters som stör er på min kropp), jag tränar för att få bort en massa värk i kroppen och för att kunna springa ifrån en våldtäktsman sent på kvällen. (Och för att det är kul att dansa till Ricky Martin.)

Det är så äckligt att hela träningskulturen just nu handlar om hashtags, kvarg, pulsklockor och hetsiga bilder som kallas för FITSPO och ska inspirera. Men texter som ”Nothing tastes as good as fit feels” gör mig inte alls inspirerad, det gör mig endast obekväm och nedstämd.

Det som inspirerar mig mest av allt i hela världen är Charlotte Kallas guldspurt i OS när hon låg efter och sedan bara maxade och brände förbi konkurrenterna och tog hem hela loppet. Hon bara tog sina absolut sista krafter och la i högsta växeln och vann. Jag tittar på klippet om och om igen och jag går till gymmet och jag står i nittio grader och jag vill falla ner på golvet och inte resa mig förrän remixen på "Wake me up" med Avicii är slut men jag tänker att jag är Charlotte Kalla och jag guldspurtar och jag klarar det. 

Om jag däremot tittar på bilder på en svettpärlig mage och texten "Train like a beast look like a beauty" så finns det ingen chans att jag orkar hela Avicii-låten ut, för all kraft går åt till att tänka på att jag aldrig kommer att look like a beauty i detta samhälles ögon, hur mycket beast jag än känner mig som när jag tränar.

Jag tror att det finns en anledning till att Robyns introlåt till ”Lilla sportspegeln” på 90-talet innehöll den mycket snälla, smarta och enkla raden ”Är början svår blir resten lätt och du blir nummer ett”. För om ni frågar mig så är den låten tusen gånger mer FITSPO än en bild på en putande rumpa med orden ”Shut up and squat”.

+ Nu börjar Idols fredagsfinaler! Självklart hejar jag på fina Twyla.

- Varken Jonas Hassen Khemiri eller Linda Pira blev statsminister. Ur led är tiden.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset