Vad valde ni? Jag valde bussen. Visserligen kom den bara två gånger till vår stadsdel – och stannade på en gata som jag aldrig hade hört talas om. Men ändå. Man måste våga tänka nytt.
Jag vet inte vad jag hade väntat mig av de nya röstningsbussarna. Kanske något som liknade min barndoms mysiga bokbussar. Kanske hoppades jag på lite småprat och kaffe med dopp. Och en busschaufför, en busschaufför – ni vet en man med glatt humör.
Men nä. Det var mer som en SL-buss med motorstopp. Inte ett leende fick man. Det kändes inte ens högtidligt, fast min yngste son hade tagit på sig slips. Jag vet inte om det är för att jag håller på att bli gammal, men allt det här nya, är det verkligen bättre? Förr kunde jag gå in på posten och lämna in mina paket till någon stabil tant i åttiokilosklassen. Tanten vägde paketen under stor tystnad och tryckte fram ett gult kvitto. Det kändes tryggt på något sätt. Det kändes som om de där paketen skulle komma fram.
Men nu. Nu har posttanterna ersatts av några flottiga spelmissbrukare i Knuttes Spel & Tobak. Deras främsta intresse är inte att sortera post, om man säger så.

 Då har jag inte ens nämnt tuttarna. De där arton inoljade brösten som man tvingas stå och titta på medan man väntar på att de ska göra klart sitt senaste spelsystem. När jag och tio dagismammor till hotade med att kontakta tillståndsmyndigheten satte de upp en grå glasplatta över två tredjedelar av tidningarna. Så nu får man glatt stå och titta på nio silikonstinna ansikten med halvöppna munnar. Jag vet inte om det är bättre. Men man måste våga tänka nytt.
För visst är det mycket bättre med större tillgänglighet och längre öppettider. Egentligen tycker jag ju att man kan gå ännu längre. Ta biblioteken. De har ju infört de där nya snajdiga automaterna som man ska stoppa in böckerna i för in- och utlåning. Kommer man bara ihåg sitt lösenord så går det som en dans. Men varför ska man bara ha dem till böcker? Kan man inte utveckla automaterna så att man kan panta tomglas i dem också? Det vore väl något för oss stressade småbarnsföräldrar.

Egentligen förstår jag inte varför de slösade så mycket skattepengar på de där otrevliga röstningsbussarna. När vi har glassbilar. Med sin glada trudelutt. Man vet ju precis var och när de kommer och hinner plocka fram både röstkort och legitimation innan de stannar på gatan. Och tänk om alla som röstade fick en GB-sandwich som tack. Då hade vi nog kommit upp i närmare hundra procents valdeltagande.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset