Nästan inga spår syns i dag från terrordådet som tog fem liv på fredagseftermiddagen den 7 april för två år sen. Varuhuset som lastbilen kraschade in i har byggts upp igen. Stenlejonen som förstördes har bytts ut mot andra i mer massiv sten. Men för de som var närvarande påverkar attacken fortfarande vardagen.

– Det känns som det var i går. Samtidigt känns det som en evighet sedan. Han kom precis runt hörnet här, sen körde han förbi här i full fart, säger en kvinna som jobbar i en klädbutik.

Hon pekar ut genom fönstret, mot restaurangen där lastbilen som kom att användas som mordvapen stals.

– Och där borta låg hon, säger kvinnan i butiken och tänker på den elvaåriga flicka som miste livet bara meter i från hennes arbetsplats.

Det har gått två år sen Sveriges värsta terroristattack av sitt slag ägde rum på Drottninggatan, en fredagseftermiddag strax före påsk. Fem människor dog och femton skadades allvarligt. Men många fler än så lever med känslomässiga ärr från dagen. Butiksbiträden, restaurangpersonal och andra som rörde sig i området uppger att de fortfarande mår väldigt dåligt av sina minnen.

LÄS MER: Terroristen döms till livstids fängelse

Posttraumatisk stressyndrom

Fanny Axelsson jobbar kvar i närbutiken hon befann sig i när dådet ägde rum. Hon lider av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Att hennes omgivning inte förstår hur terrorattacken kom att påverka henne, trots att hon rent fysiskt lämnades oskadd, är det svåraste.

– Ja ja, nu har det gått två år, gå vidare kan folk säga. Och det är klart, de som säger det upplevde det inte som vi gjorde. De såg inte människor springa på det sättet, de såg inte människor dö. Det tuffaste är när man känner att man behöver prata med vänner eller familj om det, och de inte förstår hur fruktansvärt det var, säger Fanny Axelsson.

Fanny Axelsson har sparat skylten de satte upp på Drottninggatan efter attacken. Foto: Oskar Brusén

Det är många på gatan som jobbar kvar där på samma plats än idag, fastän det var jobbigt att gå till jobbet de första veckorna efter attacken. Fanny Axelsson tycker det finns en styrka i att så många runt omkring kan relatera till vad hon gått i genom. Men det finns de som hellre vill förtränga det.

– Nej jag vill inte tänka på det. Vi pratar inte om den dagen, inte ens med varandra, säger en kvinna som jobbar i en skobutik.

Bakom henne står en kollega och nickar. Hon berättar att hon hela tiden är rädd och på sin vakt. Något som bekräftas av andra vittnen som inte vill fotograferas eller lämna ut sina namn.

LÄS MER: Övervakningskameran fångade lastbilens vansinnesfärd

”Jag mår skit”

En bit ner för gatan, mellan restaurangen där lastbilen stals och varuhuset den strax därefter kraschade in i ligger en frisörsalong. Mannen i receptionen där brusar snabbt upp när ämnet om tvåårsdagen kommer på tal.

– Varför har ingen myndighetsperson frågat mig hur jag mår? Jag har PTSD, jag mår skit!

Strax efteråt ber han om ursäkt för ilskan.

– Det blir bara så himla mycket känslor när jag tänker på den dagen, säger frisören.

När den nu livstidsdömde terroristen Rakhmat Akilov körde ner för gatan vid 15-tiden var en äldre man på väg tillbaka till sin klädbutik efter att ha ätit lunch. Han pekar på var han stod – mitt på gatan med ryggen vänd mot lastbilen som närmade sig ilande fart. Någon puttade honom de sista metrarna in till tryggheten i butiken, vilket förmodligen räddade hans liv. Först vill han inte prata om sina minnen från dagen. Det gör för ont, säger han:

– Vad hjälper det att prata om det? Vem hjälper mig? Ingen hjälper mig.

Ändå fortsätter han att prata. Han pratar om rädslan för att det ska hända igen, om hur han var inlåst i sin klädbutik i timmar innan polisen eskorterade honom till uppsamlingspunkten i Centralbadet. Han pratar om de fem som dog och hur deras anhöriga måste må. Om hur hans sorg egentligen inte spelar någon roll.

– De måste ha det så mycket värre. Jag lever. Man måste vara glad över det.

LÄS MER: Anders, 83, skapade stenlejonen på Drottninggatan

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset