En lärare i skolan berättade en gång att USA i början av 1900-talet placerat ut gigantiska lyxfartyg i alla större hamnar världen över bara för att skryta med sin ekonomiska makt.
Jag var på folktandvården med min son för ett tag sen och upptäckte att det finns en nutida svensk motsvarighet – den extra tvålpumpsarmen.
Vi gick in på toaletten efter att min son först fått sina tänder kollade och sen fått föra sitt pekfinger över en människokäke i plast. Det var därinne jag såg den. Fastborrad i väggen ovanför handfatet, runtomkring en flaska med flytande tvål, satt en avancerad stålställning. Övre delen av ställningen bestod av en arm som sträckte sig någon decimeter ut i rummet. 
Meningen var att man skulle föra stålarmen upp och ner så att den i sin tur kunde trycka till tvålflaskans plastpump och därigenom transportera tvål från flasköppningen till handen. I studiesyfte kollade jag in på våningens övriga toaletter och precis som jag misstänkte var de alla försedda med en extra tvålpumpsarm.

Medan vi tog den stora hissen ner försökte
jag sätta mig in i hur det gått till på det möte där sjukvårdsstyrelsen beslutat att investera i extra tvålpumpsarmar. Det kanske var i mitten av januari, strax efter lunch. Tunn snö föll utanför fönstret till mötesrummet. Under lysrören därinne tömde en ung ledamot dagens åttonde plastmugg kaffe och inledde sitt anförande. Han kallade den dåvarande tvålpumpssituationen inom svensk sjukvård för en ”ergonomisk katastrof”. Han sa att handleden överbelastades varje gång man tryckte direkt på plastpumpen till en tvålflaska.
Vad som krävdes var en rörelse där hela armen arbetade och han trodde sig ha hittat lösningen.
Han hade varit i kontakt med ett behandlingshem för multipelt rörelsehindrade
i Tyskland där de sen ett tag arbetade med en extra pumparm av stål till tvålen. 

På duken vid mötesbordets ena kortsida visade
han sen ritningar och foton på den tyska stålställningen ur olika vinklar innan han avslutade med en – i ärlighetens namn – väldigt optimistiskt beräknad kostnadskalkyl.
Stålställningarna röstades igenom med siffrorna 8–1. Bara den gamla kassörskan röstade emot, vilket fick den unge ledamoten att i hemlighet önska att hon skulle bryta armen nästa gång hon pumpade flytande tvål ur en flaska.
Och nu är de där. Ställningarna sitter uppsatta på alla vårdinrättningar, snart är de standardkrav i alla nybyggda lägenheter och nästa gång utländska delegater på något toppmöte skryter om hur företagarvänligt deras land är, vilken hög tillväxt de har, vilken ekonomisk boom de är inne i, kan den svenske delegaten bara visa tvålpumpsarmen för dem och säga:
”Titta, vi har tid och råd att bekymra oss över sånt här. Jag tror att det säger allt.”

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset