Drömmer du också om att bli krönikör i en stor tidning? Du kanske redan har en blogg men svär över alltför få läsare. Du kanske även önskar att fler kunde inse din briljans och därmed börjar följa dig på olika sociala medier och sprider det du skrivit. Den där omtalade makten av att kunna påverka! Beröra! Förändra! "Bli någon", ur dagens normglasögon sett.

Du är långt ifrån ensam. Men knäckfrågan är: har du redan slutat läsa detta och istället blivit en av alla de som varje vecka knåpar ihop ett mejl till mig med en vädjan om att jag ska komma med handfasta tips? På hur man blir allt det där. Gärna snabbt och enkelt. Som att det finns en magiskt formel.

"Färre vill läsa, alla vill skriva" kunde man läsa (om man fortfarande läser, eller i alla fall rubrikknarkar) i DN kultur i lördags. Ett gäng författare och journalister snackade om paradoxen. Den i att en av tre svenskar vill ge ut en bok (enligt tidningen "Skriva") samtidigt som allt färre tycks sänka ner huvudet i läsning. Slutsats: vi, samtidsmänniskan vill ju så gärna berätta! Bli sedda och hörda, få snabb och sockrad bekräftelse. Sen är vi mätta. Alla ska vilja lyssna på just mig. Vem jag ska lyssna på? Typ... Alex och Sigges podd och min inre röst?

Jag har blivit en betydligt bättre berättare av att bli bättre på att lyssna. På när andra berättar. På hur andra berättar. Nu plöjer jag ganska lite böcker, men desto fler bloggar, längre reportage, lyssnar på podcasts, (tjuv)lyssnar på människor i det offentliga rummet överlag... Det går! Även för en 80-talistnarcissisist. Och hoppla vad man utvecklas på många plan samtidigt. Det blev nästan en livskris i början. Varför levde jag inte såhär innan? Vem fick mig så övertygad om att mest mina ord var värda att sprida och ta del av... ?

En av tre svenskar vill ge ut en bok. Har en av tre svenskar ens talangen, tålamodet och ödmjukheten inför att skriva en bok som ger andra något? Och vem ska egentligen läsa alla de här miljontals böckerna? Lägger vi ribban för högt? Det är som när man kollar på alla talangjakter på tv och funderar över varför en del inte insett att de skulle göra bäst i att sjunga på fritiden. Eller i det här fallet, skriva mest för sig själv. Som en slags terapi. Måste alla ta del av alla ens tankar? Tror vi på allvar att alla bryr sig? 

Ledsen att jag kommer här och krascha partyt nu va, men alla bryr sig inte. En majoritet kanske mest bryr sig om att själva bli hörda och sedda. Sen är de mätta. Och det är väl okej, högst mänskligt. Men varför ska vi då inbilla oss annat? 

Gav mig själv ett slags ultimatum för något år sen - antingen blir jag hundra gånger bättre på att lyssna på andra, eller så slutar jag jobba som berättare. Var nog rödvinspackad och hyfsat sentimental när det beslutet togs. Men det räddade min berättarlust! Det är väl lite som att uppgivet byta ut chips mot morötter, men på sikt känna skillnaden i kroppen. Nu är jag övertygad - vill man vara en trovärdig och ärlig berättare som berör så måste man sluta hetsa efter snabba klick och likes, och istället lyfta blicken. Uppåt. Kanske ser man något som förändrar allt. Eller så inser man att egot vann, och ens berättande kanske mest ska vara för en själv.

+ Magasinet Filter. Ett måste för dig som vill utveckla ditt sinne för berättande. Läs och lär!

- Naiviteten i att alla kan bli stjärnor inom vad de vill. Skilj på realistiska drömmar och att bädda för stenhårda besvikelser.



Få senaste nytt i din mobil – ladda ner Metros nyhetsapp
för Iphone här
för Android här

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset