I  morgon börjar en ny lag gälla för den svenska skolan: rektorer åläggs en skyldighet att upprätta ordningsregler och att föra frånvaroregister. Elevernas samtliga plumpar i protokollet ska sedan meddelas till föräldrarna.
Milda makter! Sådana självklarheter trodde jag redan existerade även i ett skolsystem som präglas av mössor som bärs inomhus. Det ska ju smidas medan järnet är varmt.
Den allvarliga frågan är dock vad man ska göra med bråkstakar som tar steget från vanliga rackartyg till ren kriminalitet. Det börjar med skolk och övergår i tjuvrökning, klotter och snatteri. Sedan är det kört för många. Förra året lagfördes 14 345 personer mellan 15 och 17 år för brott av ganska kvalificerat slag. Misshandel dominerar, med 2 525 fall. Därefter följer skadegörelse, olaga hot, rån, stöld, våldtäkt och så vidare.
Justitieminister Thomas Bodström har tagit fram en medicin även mot detta. Hans förslag innebär att unga kriminella inte ska straffas för sina brott utan i stället dömas till någonting som kallas ungdomstjänst och ”särskilt anordnad verksamhet av pedagogisk karaktär”. Alltså ännu ett av dessa sociala experiment som hittills har visat att själva metoden är viktigare än resultatet.

I  princip samtliga kriminella personer som jag har träffat hävdar med emfas att de hade valt en annan väg i livet om de bara från början hade fått tydliga gränser och kännbara sanktioner när gränserna överskreds. Med stor sannolikhet hade många av dessa personer ändå hamnat utanför det etablerade samhället, men deras inställning måste ses som en tydlig fingervisning om vad deras ärrade samveten bär med sig för erfarenheter.
En av de hundratals personutredningar som jag har läst om sådana personer minns jag särskilt väl. Orsaken är att den är ett så tragiskt exempel på hur den svenska modellen brukar fungera: den handlar om en kille som omhändertogs av socialtjänsten redan som liten grabb. Därefter följde en odyssé av olika fosterhemsplaceringar, ungdomsvårdsskolor och andra sociala experiment.
För varje åtgärd som samhället satte in begick han allt grövre brott, och som 18-åring rånmördade han en taxichaufför i Stockholm. Samhällets totala misslyckande var ett faktum, och i sitt
yttrande till tingsrätten skrev socialtjänsten att deras resurser nu var uttömda och att deras sorgebarn borde dömas till fängelse.

Det som var mest utmärkande i hans personutredning
var att han själv hade fått diktera villkoren hela tiden. När en av fosterfamiljerna ställde för höga krav på ordning och reda fick han byta familj, och på den vägen fortsatte det.
 Vare sig det handlar om ordningsregler i skolan eller särskilda lagar för ungdomsbrottslingar så måste de motsvara de principer som gäller senare i livet.
Allting annat är att lura ungdomar. Fråga den 18-årige taximördaren hur han reagerade när socialtjänsten tog sin hand ifrån honom och endast ett långt fängelsestraff återstod.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset