Dom kallar oss pods. Det är vi som går omkring med vita hörlurar i öronen och ett saligt, nästan fånigt leende på läpparna. Ibland skrattar vi till, plötsligt och högt. Det är när vi lyssnar till ”Spanarna” eller ”På minuten”. Eller när vi hör Applegurun Steve Jobs tala om döden.
Podcasting är fri radio. På riktigt. Utan min Ipod hade jag inte överlevt som tvåbarnsmamma. De tidningar som klarar en sjumånaders bebis brutala behandling hinner jag i alla fall inte läsa. Och radions sändningstider passar definitivt inte riktigt in i våra sov- och banangrötsrutiner.
Men tack gode Gud för nätet. Under mina barnvagnspromenader får jag hela mitt dagsbehov av nyheter, intervjuer, djupanalyser, dokumentärer och föräldranytt tillgodosett av ”Tengby direkt”, ”Vår grundade mening”, ”Barnen och föräldrarna” och ”Lantz i P 3”. (Även om Annika måste ha landets i särklass mest korkade bisittare, Josefin Crafoord.)

Det finns ingen ursäkt för att vara korkad och utan allmänbildning längre. Inte när det går att tanka ner precis allt rakt in i öronen. Och visst, Sveriges Radio är fantastiskt, men att begränsa sig till SR vore som att gå in i en butik med tidningar från hela världen och bara köpa Svenska Dagbladet och Allas Veckotidning. The New York Times har egna pratshower med folk i tiden, ”Times talk”, med högaktuella Susan Sarandon eller kvinnorna i ”The Sopranos”. Och för sådana som jag, som inte klarar sig utan sin dagliga fix av ”Gilmore Girls”, så finns det folk som podcastar om det också. Jag hittade nyligen ett tal som Steve Jobs höll för studenter på Stanforduniversitetet 2005. Steve har haft ett brokigt liv. Hans mamma var för ung för att ta hand om ett barn – och de tilltänkta adoptivföräldrarna ville inte ha honom. De ville ha en flicka i stället. Bara det. Undrar vad de säger i dag när han är en av världens mest beundrade människor och mångmiljardär.

När han var 21 startade han Apple i sin mammas garage tillsammans med Steve Wozniak. Vid 22 var han redan miljonär. Och när han var 30 fick han sparken! Men han klarade sig ur den krisen också, startade filmbolaget Pixar och bildade familj. För några år sedan fick han besked om att han hade cancer i bukspottskörteln. Läkaren gav honom bara några månader att leva. ”Ingen vill dö. Inte ens människor som vill komma till himlen vill dö för att komma dit.” Men Steve hade en extremt ovanlig form av cancer, som gick att operera bort. Han fick leva ett tag till. Sedan han var 17 år har han levt enligt principen ”Om du lever varje dag som om det var den sista så kommer du förmodligen en dag att få rätt.”
Nu är han mer övertygad än någonsin om det. Han tittar sig i spegeln varje morgon och frågar sig själv: ”Om detta var sista dagen i ditt liv, skulle du då vilja göra det du ska göra i dag? Om svaret är nej alltför många dagar i rad så är det dags att bryta upp.” Och så här i studenttider, när de rosiga ungdomarna sitter och skrålar på lastbilsflaken och inte ens vet vad de vill bli så tänker jag att den bästa presenten de skulle kunna få vore en Ipod med Steve Jobs tal i.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset