Jag har flera gånger funderat över vad högre utbildning egentligen spelar för roll. Funderingarna blev som mest aktuella när jag efter två års journaliststudier på högskola fick mitt första reporterjobb, nämligen som sommarvikarie på en lokaltidning. Uppgifter var omfattande: Fyll en sida med innehåll varje vardag. Men som den självsäkra blivande journalisten jag var tog jag mig an uppgiften med storm. Här skulle grävas, här skulle produceras god journalistik! 

Blev det så? Nä. Jag brassade i stället runt i min bil och gjorde somriga ­reportage på badplatser och ställde lokalpolitiker till svars för saker som ”varför har ni låtit klottret vara kvar i flera veckor för? Svara!”. Turligt nog (för mig alltså) var det ett ungdomsgäng som härjade i trakten och tände eld på skolor just under min tid som ”stjärnreporter”. Det gick alltså hyfsat ­smidigt att fylla upp en sida bara genom att intervjua lokalpolisen.

Och det visade sig vara roligt. Riktigt roligt. Framför allt lärde jag mig mer under de sex veckorna jag tillbringade på fältet än under tiden jag dittills hade studerat på högskola. Jag lärde mig vad det i verkligheten innebar att arbeta som journalist. Stämde uppgiften jag ställdes inför med mina idéer om yrket jag fått från utbildningen? Nej, inte alls. Var utbildningen värd att gå? Med största sannolikhet: ja.

Att lära sig massor av att utöva ett yrke är rimligt, allt annat vore till och med konstigt. Men å andra sidan hade min kunskapsnivå kanske inte varit tillräckligt hög för att jag skulle kunna ta till mig och bearbeta informationen jag fick under jobbet, om jag inte hade haft en utbildning.

Om jag inte hade haft lite teoretisk erfarenhet i ryggen den sommaren hade nog frågorna jag ställde till lokalpolitikerna på orten blivit ännu mer knasiga och jag hade kanske inte kunnat anpassa min text efter målgruppen. Jag hittade dessutom de flesta ”scoopen” genom att söka och läsa i kommundiariet och genom att begära ut domar. Att det var okej enligt lag kände jag mig säker på tack vare utbildningen. 

Men det viktigaste jag tagit med mig från högskolan och universitetet är ett annat antal förmågor: att fundera på, reflektera och sätta något i ett annat sammanhang och på så sätt hela tiden kunna komma längre. Utbildningen har alltså gjort mig bättre rustad att ta mig an det oväntade.

När jag nu öppnar tidningen väg till jobbet läser jag inte bara en nyhet om något som har hänt. Jag funderar också på orsakerna till varför det har hänt, och kanske också varför tidningen skriver om det på ett visst sätt. Frågor som ”Varför tänker jag så här? Kan jag tänka annorlunda?” dyker ofta upp i mitt huvud nuförtiden. Det, tack vare högre studier – och såklart en och annan intressant bok.

Det är svårt att veta exakt vad utbildningen du genomgår kommer att ge dig i framtiden, och det är helt naturligt att undra vad tusan du ska ha för nytta av den där kursen. Men framför allt ger utbildning dig ett fundament att stå på. En grund som gör dig säker inför det osäkra.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset