Om man yppar ordet jobbcoach blir jag lätt illamående. För det är så lätt, för lätt att tro att alla de som går sysslolösa mest får rycka upp sig och byta attityd för att få lite klirr i kassan och boostat självförtroende.

Det här klassiska skuldbeläggandet som Alliansen så duktigt ägnat sig åt i några år. Individens ansvar främst, alla har samma förutsättningar, tjena. Självklart kan man inte tänka så. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att många arbetslösa, förlåt arbetssökande trots allt måste ”rycka upp sig”.

Det måste vara ett första steg att våga tro på att man inte är dömd till att sitta hemma och hata AMS med nerdragna persienner. För när många slåss om jobben och Blondinbella samtidigt poserar nästintill äckligt självsäkert på busskurer med upp­maningen ”våga göra karriär”, då är det läge att inte låta deppen vinna över den där känslan av att man faktiskt kan göra något av sitt liv.

Det är provokativt sagt, jag vet. Men vi måste inse att sanningen ligger däri. De mest självömkande jag känner är de som gått utan jobb en längre tid. Många av dem vågar knappt ringa ett telefonsamtal. Och det är ju inte så himla kon­stigt. När jag twittrade om det här för ett tag sedan blev det argt ljud i skällan. ”Alla har inte samma förutsättningar som du”, lät det.

Inte? Tillåt mig lägga fram konkreta bevis: Jag har ofullständiga gymnasiebetyg. Ganska mycket adhd (så kallad funktionsnedsättning), jag heter inte Bonnier i efternamn, jag kommer från ett ostimulerande radhusområde utanför Uddevalla. Jag har en medfödd ögonsjukdom, laktosmage, dåligt ölsinne, dammallergi och är totalt oteknisk och inkapabel till att ha hand om siffror. Men jag har ett jobb. Jag har haft avlönad sysselsättning ganska regelbundet sedan jag tog studenten.

Och nu säger jag inte att jag är så jävla duktig. Jag har bara vågat tro på att det går att trolla lite, även i tuffa tider. Jag har ofta lagt kräsenheten åt sidan och varit beredd att jobba hårt och länge för att inte fastna i den där känslan av värdelöshet. Den har jag känt ändå och låter gärna bli att stöta på igen.

Varför skulle inte jag kunna råda andra att ”rycka upp sig?” Av ren välvilja. Varför är det så helig mark? Alla som sett vad längre arbetslöshet gör med en människa borde sträcka ut handen och säga ”kolla, du kan ringa det där samtalet, jag vet att du kan. Jag tror på dig, ju” istället för att tassa runt och låtsas som att precis allt är farbror statens ansvar.

+ Hanna Fahls ESC-rapportering. Ge bruden ett TV-PROGRAM FÖRFAEN!

Eric Saades totala hybristuppjuck. Lite LVU?

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset