Som du kanske läst i veckan så har jag och några med mig dragit i gång en kampanj, eller ett initiativ som vi hellre kallar det – ”Våga anmäl”. Syftet är att få fler människor som råkat ut för sexuella övergrepp av något slag att våga gå till polisen och anmäla detta. 

I dag anmäler knappt 20 procent av de som drabbas. Reaktionerna på initiativet har varit många och starka, i stort sett bara positiva. Och när man får mejl av såväl unga kvinnor som äldre herrar som nu bestämt sig för att anmäla vad de varit med om så dunkar hoppet i bröstet. Men vi glömmer lätt en sak – vikten av att alla vågar ta i ämnet.

I min förra kolumn här skrev jag om faran, rent demokratiskt framför allt, för att ta ställning och yttra åsikter. Jag kallade oss svenskar ”åsiktsfobiska”. Vi tycker ogärna till i vår vardag när det kommer till ämnen som stämplats som tabu. Och det är fullt begripligt. Men inget vi bara ska acceptera om man frågar mig. Och om jag får bestämma skulle precis varenda svensk börja fundera på vem man känner som varit utsatt för någon form av sexuellt övergrepp, och stötta den personen aktivt. Även om detta övergrepp skedde för 25 år sedan.

Varför tog det så lång tid för Patrik Sjöberg att våga och orka berätta om det hans numera avlidne tränare utsatte honom för? Det vet så klart Patrik bäst, men min gissning är att omgivningen kanske teg lite väl mycket? För man måste skilja på att hänga ut någon som inte är dömd och på rätten till sin historia. Rätten till att våga sätta ord på det man varit med om, först och främst för sig själv. Och det behöver man ofta sina närmsta medmänniskors hjälp med. Eller kanske helt okända, anonyma medmänniskor på ett internetforum. Oavsett så tassas det alldeles för mycket runt ämnet sexuella övergrepp i vårt samhälle. Och jag är övertygad om att detta tassande och tigande är en stor orsak till varför så få trots allt anmäler.

För det kollektiva ansvaret är stort. Vi är inga isolerade öar, oberoende av varandra. Efter att Patrik Sjöberg vågade berätta vågade betydligt fler som varit eller är i hans situation som barn. Plötsligt började man faktiskt prata om sexuella övergrepp inom idrottens värld.

Alla minns vi fallet Bjästa. En ung flicka vågade berätta och anmäla, och förövaren erkände och dömdes. Men trots det vände sig i stort sett hela Bjästa emot henne. En oerhört viktig historia att berätta i media, men likväl avskräckande för alla som kanske tänkt anmäla … Det saknades medmänniskor i Bjästa. Och många jag pratat med som råkat ut för övergrepp vittnar om samma känsla. Så – våga vara medmänniskan till den som varit med om sexuella övergrepp. Stötta och lyssna. Ingjut mod. Dra ditt strå.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset