För två veckor sedan föll en dom i Högsta domstolen som kommer att få stor betydelse för hur framtidens serievåldtäktsmän ska dömas. Med svenska mått mätt var domen en seger för riksåklagaren och de fyra barn som hade utsatts för övergreppen. Frågan är dock om domen stämmer överens med hur vi vill att den här typen av brottslingar ska hanteras.
Om vi börjar med hovrättens dom så kan vi konstatera följande: Mannen dömdes till två och ett halvt års fängelse för sammanlagt fem våldtäkter och tio fall av sexuellt utnyttjande av barn. Eftersom minimistraffet för våldtäkt mot barn är två års fängelse så innebär det i praktiken att våldtäktsmannen fick betala med ytterligare ett halvårs fängelse för de resterande 14 övergreppen.
När riksåklagaren påtalade det orimliga i detta så ändrade Högsta domstolen straffet till tre och ett halvt års fängelse. Mer än så kunde justitieråden inte göra eftersom man var bakbundna av den rättsliga princip om så kallad straffrabatt som råder i Sverige: ju fler brott man begår, desto billigare blir det. I det här fallet kunde alltså våldtäktsmannen ”köpa sig” 14 övergrepp för ett och ett halvt års fängelse vilket således är billigare än minimistraffet för ett enda av dessa brott.

Tro nu inte att detta handlar om något särpräglat undantag eller ett juridiskt unikum på något sätt. Nej, dagligen håller domstolarna stor-rea på brott enligt denna svenska straffmätningsprincip. När det gäller domstolarnas riktigt notoriska storkunder så brukar de till och med få stora delar av sina mängdbrott, så att säga, på köpet.
Jag minns hur jag i min barndom häpnade över hur Billy the Kid kunde dömas till 1 247 års straffarbete sedan vilda västern-hjälten Lucky Luke hade släpat honom till domstolen i ett av mina favoritalbum. Det lät ju helt barockt!
Principen tillämpas dock fortfarande i USA och kallas på juristslang för ”just deserve” (vad man förtjänar). Summariskt och något förenklat kan man säga att domstolen lägger ihop straffen för varje enskilt brott och sedan summerar strafflängden rakt av. Kanske obarmhärtigt men helt klart matematiskt rättvist.

Och om det inte är matematisk
rättvisa vi vill ha i Sverige så borde den i vart fall vara så pass moraliskt godtagbar att hela straffskalan utnyttjas vid upprepad brottslighet. Exemplet från Högsta domstolen bevisar väldigt tydligt att så inte är fallet. För även om Högsta domstolen, enligt den nya lovordade våldtäktslagen, skulle ha kunnat dömt mannen till åtta års fängelse så kom den svenska principen om straffrabatt emellan och det landade på tre och ett halvt års fängelse. Så stor är alltså skillnaden mellan den becksvarta verkligheten och Thomas Bodströms lovsång om att vara den goda allmänhetens väktare och inte minst barnens trägne beskyddare. För vad tjänar det till att vräka ur sig statliga utredningar, propositioner och nya lagar när han själv företräder ett system som saluför mängdrabatt på våldtäkter mot barn?

Stefan Wahlberg, Tv-producent och journalist

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset