Om mellanstadiet var skärselden så var högstadiet helvetet. Jag var 14 år och orkade inte mer, skriver Valerie Kaspersen.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

”Jag vill börja med att säga förlåt. Förlåt för att jag har ljugit för er och förlåt för att jag gör det här. Jag har verkligen försökt, men jag kan inte. Jag orkar inte mer. Ni förtjänar bättre. Förlåt.”

Det är tolv år sedan nu. Nästan exakt. Det är hösten 2006 och jag är 14 år gammal. Raderna är det sista stycket ur mitt självmordsbrev som jag lade på min kudde innan jag hoppade ut genom fönstret mitt i natten, promenerade ner till tågstationen och la mig på spåret.
Meningen var att mina föräldrar skulle läsa det dagen därpå. De fick aldrig göra det, som tur var. Men jag har sparat det brevet som en påminnelse till mig själv.

Jag vet inte vad som var värst, promenaden till och från skolan eller de åtta timmar jag tvingades vara där. Alla har en gräns. Jag var 14 år och orkade inte mer.

Om mellanstadiet var skärselden så var högstadiet helvetet. Allt eskalerade. Det fysiska gick över till psykiskt. Rykten, klotter på väggar, bord och skåp, hot, utfrysning. Jag vet inte vad som var värst, promenaden till och från skolan eller de åtta timmar jag tvingades vara där. Alla har en gräns. Jag var 14 år och orkade inte mer.

LÄS MER: Kajsa Ekis Ekman: Miljardärerna vet vad de tjänar på – vet du?

Enligt antimobbningsorgansationen Friends senaste rapport blir varje år 60 000 barn utsatta för mobbning. 20 procent av dessa berättar inte det för någon vuxen. 22 procent av skolpersonalen ”känner inte till” att kränkningar mellan elever existerar.

Det är så många barn och ungdomar som inte vill gå tillbaka till skolan. Så många som tvingar sig dit varje dag. Och det är så många som sedan aldrig kommer hem igen. För de har fått nog. Den enda utvägen blir den sista.

Det ligger fortfarande en sådan orimlig skam i att bli mobbad. Det är vi som får byta skola, vi som måste ta itu med konsekvenserna i resten av våra liv. Men det är inte vår skam att bära.

LÄS MER: Kristoffer Appelquist: Att inte äta kött är en lyx som jag njuter av

Nu har ett nytt skolår börjat och jag uppmanar alla vuxna, all skolpersonal som ”inte känner till” att det existerar kränkningar mellan elever, att inte blunda längre. Agera direkt. För det kan vara så att just den där 14-åringen inte orkar längre.

Skälet till varför jag reste på mig när jag skymtade godstågets ljus grundar sig i att jag hatar att förlora. Skulle jag dö där och då på det spåret, så skulle mina mobbare ha vunnit. Min hämnd skulle vara att leva – så mycket jag bara kan. Och här är jag – tolv år senare. Jag lever. Och det gör du också.

Valerie Kaspersen

Plus: Jag och min fästman firar sex år tillsammans. Tänk vad mycket lycka och kärlek en person kan ge en.

Minus: Mörkret. Nu kommer det, sakta med säkert.

Hit kan du vända dig om du mår dåligt

Bris
Hemsida: www.bris.se
Telefon: 116 111

Självmordslinjen
Hemsida: www.mind.se
Telefon: 90101

  Jourhavande medmänniska
Hemsida: www.jourhavande-medmanniska.se
Telefon: 08 – 702 16 80
Hjälplinjen
Telefon: 0771-22 00 60
Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset