Alice Babs och Charlie Norman på Gröna Lund 1954, samt bilden där vandringssägnen lever vidare.
Alice Babs och Charlie Norman på Gröna Lund 1954, samt bilden där vandringssägnen lever vidare.

När jag var i tolvårsåldern var jag lillgammal. Somliga skulle nog anklaga mig för att fortfarande vara lillgammal, men det är ingenting mot då. Mellan att jag tog amatörradioexamen (min anropssignal är mig veterligen fortfarande SM0-YDX, för de som vet vad det betyder) och spelade in stop motion-filmer med Lego, brukade jag lyssna på CD-skivan ”Roliga timmen”, en skiva som faktiskt trots sin totala mossighet finns på Spotify.

”Roliga timmen” samlade svenska humorlegender, allt från Tre Knas till Nils Poppe, och var upprinnelsen till att jag på min skolas egna roliga timme i femman kunde framföra hela Magnus Härenstams ”Verkmästar’n i magen” utantill, framför en skara milt överraskade föräldrar. Men på skivan fanns också Alice Babs och Charlie Normans version av ”Käre John”.

Käre John är ett uttryck, ”Dear John letters” på engelska, för brev som kvinnor under andra världskriget skickade till sina inkallade män för att meddela dem om att deras relation var över. I sången ”Käre John” sjunger Alice Babs refrängen, och Charlie Norman mässar sorgset fram en liten berättelse om hur han blev dumpad av sin käresta, som nu ville gifta sig med en annan. Kärestan avslutade med att be honom om hennes fotografi tillbaka, varpå berättarens vänner på förläggningen övertalade honom att skicka en hel drös bilder på kvinnor till henne och skriva ”Jag kommer inte ihåg hur du ser ut. Vänligen välj ut bilden på dig och skicka tillbaka övriga.”

Det är en rörande historia med en humoristisk slutkläm, men för att vi lyssnare ska förstå den ”rätt” måste vi känna sympati för mannen och inte för kvinnan. Hon blir en namn- och ansiktslös slampa, som får ett välförtjänt tjuvnyp. Det intressanta är att denna berättelse dyker upp igen, långt senare, på nätet. Kring 2004, enligt   Snopes. Då befann sig amerikanska soldater i Afghanistan, och ovanför en bild av en sådan som läser ett brev berättas samma historia – men med ett undantag. Kvinnan ville inte gifta sig med en annan – utan hade ”slept with two guys”.

Vandringssägner föds och utformas av vår fantasi, våra åsikter och vår fruktan kring vår omvärld. De är på så sätt mycket avslöjande för sin tid. När den första historien spreds, kring andra världskrigets slut, räckte det att en kvinna ville skilja sig för att vi skulle tycka illa om henne. För att hon skulle vara en slampa. I dag, om samma effekt ska uppnås, om vi fortfarande ska känna för mannen i sagan, måste hon ligga med två killar. En vacker dag kanske inte sägnen fungerar längre, eftersom vi slutat döma kvinnor som ligger runt. Men än så länge fortsätter jag sjunga på ”Käre John” för mig själv.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset