Redan efter ett par år i tjänst brukar poliser vara väldigt skickliga på att identifiera bovar och banditer enbart på det yttre. Alla riktiga poliser vet att man visst ska döma hunden efter håren: den som ser ut som en buse är oftast också en buse. Med denna krassa verklighet för ögonen rullar våra luttrade konstaplar runt i sina radiobilar och kisar in i gränder och prång på jakt efter sitt nästa byte.

Denna polisiära färdighet håller man högt inom kåren. Ibland lite väl högt. Vissa poliser är så övertygade om den egna intuitionens förträfflighet att de rätt och slätt betraktar den som objektiv bevisning för ett ingripande. Hur lätt väger inte grundlagens skydd mot en godtycklig polisstat jämfört med Kling & Klangs briljanta analyser? Jag ska ta ett litet exempel från verkligheten som just har aktualiserats av justitiekanslern. Den 4 november 2004 promenerade en ung man ut från en butik i Stockholm med en kasse i ena handen. Kling & Klang var ute på spaning och hade både falkblicken och intuitionen med sig. I butiken såldes det sprejfärg och ynglingens kasse hade en form som tydligt avslöjade vad den innehöll. Han stoppades därför av Kling & Klang, som både kroppsvisiterade honom och beslagtog de sex sprejburkar som han hade i sin kasse. Möjligtvis blev Kling & Klang något paffa när det visade sig att den unge mannen i själva verket var tillräckligt gammal för att äga den butik som han kom ut från. Men trots att de alltså hade ingripit mot en färghandlare ansåg de att hans blotta innehav av sprejburkar var tillräcklig bevisning för att han förberedde en klotterattack. Å statsmakternas vägnar förklarade de därför sprejburkarna förverkade.

En skitsak, kan man tycka. Justitiekansler Göran Lambertz har dock granskat fallet och hans dom över Kling & Klang är svidande hård. Kort och sammanfattningsvis kan man säga att både lagar och grundlagar har brutits och att det varken fanns fog eller ens antydan till bevisning till stöd för polisernas agerande. Den unge färghandlaren får därför 2 500 kronor i skadestånd av staten.
Just det här exemplet handlar ju mest om en så kallad principsak. Det som oroar mig mest är vad som händer den dagen man sätter mer kraftfulla verktyg i händerna på sådana som Kling & Klang. Till exempel buggning, med alla de glidande formuleringar som lagförslaget innehåller. Eller lagen om ”förebyggande tvångsåtgärder” och alla andra förslag som har tagits fram i skydd av den ständiga devisen om att ändamålet helgar medlen. Ja, den dagen behöver man knappast vara konstitutionell rättshaverist för att uppskatta justitiekanslerns kamp mot polisiärt godtycke.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset