Jag älskar all form av kultur, men jag är ju entreprenör, så jag jobbar som alla andra entreprenörer hela tiden. Alla dagar, dygnet runt, och det är svårt att få tiden att räcka till. Inga avtalsreglerade arbetstider, inget fack, inga kollektivavtal, bara hårt jobb. Vill man överleva som entreprenör, och om man ska orka skapa jobb åt andra, gäller det att ligga i. Det är ju trots allt entreprenörerna som har byggt och bygger Sverige, och vi har inte råd med socialdemokrati (apropå fack och kollektivavtal). Det ironiska är att trots att man jobbar dubbelt så mycket som en anställd, så får man inget över. Allt går till skatt, skatt som bland annat finansierar alla fina kulturevenemang som man alltså inte har tid att gå på.

Då och då tar jag mig dock tid, och under året har jag faktiskt fått några oförglömliga upplevelser. Bland annat såg jag en av mina före detta anställda, Maria Johansson, göra en fullkomligt bländande debut med sin föreställning ”Frihetsspektaklet”. Det var ett omvälvande och fantastiskt ögonblick som bara drogs ner av att Sven Wollter var med – ett riktigt spektakel i sig, med ett enda uttryckssätt: hes, bluddrig, släpig göteborgska och med en fåraktig blick som tittar fram under buskiga ögonbryn och lite snett framåtlutat huvud ... Ja, ni ser honom framför er. Han stod där och spred sin lögnaktiga socialistiska propaganda. Han hittade på historier om kapitalister, om utsugare som i Khao Lak efter tsunamin skulle ha roffat åt sig mark där fattiga fiskare bott i generationer. De skulle ha tvingat bort fiskarna från sina hem för att bygga turistanläggningar … Det är roligt när lögnerna som socialisterna sprider hamnar så fel. Jag råkar nämligen känna till området väl och har rest mycket upp och ner längs med den kusten. Inte någonstans fanns där en fiskeby i ett område där man skulle ha kunnat eller velat bygga turistanläggningar. Många av fiskarna har valt att inte flytta tillbaka, eftersom thailändare är vidskepliga. De tror på spöken, och när kroppar inte återfunnits och begravts vill man inte bo där. Tvärtom är det så att entreprenörer från hela världen har skänkt massor av pengar för att på alla möjliga sätt hjälpa de drabbade i området. Då har socialistiska organisationer lyst med sin frånvaro. Jag undrar vad Sven Wollter har gjort …

Häromdagen var jag på ett fullkomligt makalöst evenemang. Ett av de häftigaste kulturevenemang jag någonsin upplevt. Ett evenemang sponsrat av Dan och Christina Olofsson och deras fantastiska aidsprojekt i Sydafrika, där de genom Star Schools utbildar barn i säkert sex eller avhållsamhet. Tillsammans med Trippel & Touch hade de tagit med sig barn och ungdomar till Sverige.
I ett underbart uppträdande lät de barnen sjunga, dansa och sprida sin kultur för att dra in pengar till sin organisation, som redan har 40 skolor i områden där mer än 30 procent av befolkningen är sjuka i aids. Entreprenörskapet och kapitalismen är fantastiska när de kan skapa överskott som kan användas till att rädda liv
i fattiga områden.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset