På Koh Lanta i Thailand i veckan hängde jag med unga Johanna från Östersund. Eftersom jobben inte växer på tallar i hennes hemtrakter emigrerade hon som många andra till Oslo där hon arbetar i en livsmedelsbutik samtidigt som hon studerar. Livet i Norge är dyrt, så Johanna delar boende med andra svenska ungdomar som också längtar efter att få ta klivet in i vuxenvärldens frihet och självständighet. Att friheten är en förskönande omskrivning vet de inte ännu. Men vi kommer dit.

Även om vi i Sverige skonats från den ekonomiska kris som söndrat Sydeuropa är nästan var fjärde person mellan 15 och 24 arbetslös. Konsekvenserna är förödande både för de drabbade men också resten av samhället som fjättrar unga människor vid frustration och fattigdom. Samtidigt förändras arbetslivet radikalt. För att vara anställningsbar ska du helst vara ung och stark, driftig och driven, högutbildad och rustad med arbetslivserfarenhet, vilket är en olöslig ekvation. Du ska erbjuda dig själv och dina tjänster gratis under en viss period för att övertyga arbetsgivaren om din outsinliga arbetslust, disciplin och hängivelse.

På den nya, coola, globala arbetsmarknaden förväntas du kliva in i kontorslandskapen, som påminner om forna tiders fabriksgolv, med ett leende på läpparna, utan minsta anspråk på integritet. Helst ska du slänga i dig lunchen vid skrivbordet medan chefen glider förbi på sin skateboard på väg till det inglasade konferensrummet där hen har full uppsyn över personalstyrkans prestationer. Det kallas demokratisering.

Arbetsmarknaden välkomnar allt fler frilansar, vilket visserligen kan innebära ökad frihet men går hand i hand med mindre trygghet. Frilanslivet garanterar varken grundlön eller morgondag men piskar på prestation. Den nya arbetsmarknaden älskar unga utan rättigheter, förlåt, jag menar skyldigheter, exempelvis familjer att försörja, barn att snyta och natta, tider att passa. Nya innovationer som mobilappen Handy gör alla till både arbetsgivare och arbetstagare utan vare sig rättigheter eller skyldigheter. Det kallas för "on-demand-ekonomi" i senaste numret av The Economist. Ungefär som våra nya tv-apparater där du kan se vad du vill när du vill. Fast det i detta fall handlar om riktiga människor, billiga och tillgängliga.

När jag nyligen var i New York berättade en ung karriärskvinna att hennes chef sa att om hon och hennes kolleger jobbade riktigt hårt tills de fyllde fyrtio skulle det verkligen löna sig, och de kunde till och med få hjälp med att frysa in sina ägg för att slippa oroa sig för framtida fruktbarhet. Att jobba hårt innebar tidiga morgnar, sena kvällar och helger. De erbjöds träning på jobbet, typ gryningsyoga 05.30, som ett sätt att få in personalen så tidigt som möjligt.

Var det någon som viskade något om Facket? Det är så 70-tal. Nu slåss vi istället för rätten att få jobba ihjäl oss. Inte för rätten till sjukskrivningar, lunchpauser, semesterdagar eller rätten att slippa få dojan för att du ifrågasätter ledningens löner, som är fyrtioåttatusen gånger din egen.

Arbetsmarknaden har blivit ett kasino. Huset vinner alltid. Välkomna att spela!

+ ”Morgon i Jenin” av Susan Abulhawa – läs den!

- Grekiska nazistpartiet Gyllene Gryning driver valrörelse från fängelset.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset