CISSI WALLIN: "Vi har sett att utbrändhet kryper nedåt i åldrarna", så sa professor Hugo Westerlund i DN nyligen. Han är föreståndare för Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet. Ja, i en samtid som vår måste det ju finnas ett stressforskningsinstitut. Och då och då kommer larmen. Vi stressar ihjäl oss. Vi jagar perfektion, en Photoshop-lik tillvaro tills vi går på knäna. Och så fattar man inte hur den där väggen plötsligt kunde torna upp sig. Ingen går fri. Är det inte gruppen unga kvinnor som självsvälter sig på grund av orimliga samhälleliga krav så är det medelålders män som hoppar framför tåg efter att ha levt i svårt mörker under flera år. Utan att bli sedda av vården. Eller utan att våga be om hjälp.

Och inte nog med att vi har en för hög arbetslöshet. I höstas larmade Arbetsmiljöverket om att nästan var fjärde person som faktiskt jobbar mår dåligt på grund av jobbet. Det är en markant ökning på bara två år. Ursäkta min något Lars Norén:ska världsbild nu va, men allting känns mer och mer som en destruktiv skittillvaro där i stort sett ingen mår sådär genuint bra mer än tio minuter i taget. Vad är det vi jagar egentligen?

Hur många homestylade raw food-reportage tål man innan man gråtandes hetsäter ännu en burgare med extra ost i sin sopstation till lägenhet? Hur mycket måste bankerna höja räntorna för att folk ska sluta köpa hus de egentligen inte har råd med för att MAN BARA MÅSTE BO I HUS... ?

Vilken dag som helst under den kommande månaden föder jag barn. Det första. Och känslan av att eventuellt för första gången nånsin stå utanför den där bisarra vardagsstressen folk överlag håller på med är lätt förlamande. Hur ska jag kunna hantera att bli någons morsa i en värld där precis alla tycks vara på väg in i en vägg? På grund av stress och press vi ständigt skapar själva. Jodå, folk frågar mig redan hur jag tänkt bli av med "mammakilona". Och om vi har ställt ungen i förskolekö.

Undrar förresten om de som jobbar på Stressforskningsinstitutet lider av samma vardagsstress och press som var och varannan annan svensk? I en kultur, ett land där vi på pappret har det så förbannat bra. Det skulle inte förvåna mig. Skulle jag sitta med deppig statistisk om ett av världens uppenbart mest i-landsplågade folk dagarna i ända hade ångesten kickat in direkt.

Vad kan vi då göra för att bryta den här spiralen? Vad sägs om att minst en gång om dan stanna upp och helt enkelt fråga sig själv "vad håller jag på med?!"? Bara sluta jaga någon slags perfektion eftersom den uppenbarligen inte existerar i verkligheten. Nöja sig lite mer. Nöja sig och sluta jämföra sig så förbannat med andra. Och begripa att den där utbrändheten, den berömda och skräckinjagande väggen i mångt och mycket kommer ur en själv. Skit i alla klämkäcka livscoach-råd om att "välja glädje!". Börja istället med att försöka göra allt du kan för att inte välja utbrändhet. 

+ Att släppa sitt eget ego och genuint bry sig om till exempel en utbränd kollega är ofta fantastisk terapi

- Att januari blivit en hetsig "TA TAG I ALLT I DITT LIV"-månad istället för en enda lång och kravlös återhämtning från året som gått 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset