HILLEVI WAHL Journalist och författare

Det finns inga glada tjockisar, slår Hanne Kjöller fast i ”Operation Nytt liv”. Boken handlar om hennes magsäcksoperation.
I en tidigare kolumn skrev jag om fettskräcken som håller på att äta upp oss. Jag skrev om Hannes operation: ”Hur mycket skit har man inte fått ta för att göra en sådan grej?”
Lustigt nog använder Hanne just de orden i sin egen bok, när hon berättar om hur livet förändrats efter operationen: ”Hon har slutat ta skit.”
Men kan man verkligen operera bort alla problem? Maria Carlshamre fick en snyting i ansiktet – för att dölja det opererade hon näsan så det inte skulle synas i tv. Hon har fött några barn och blivit sladdrig i magen – alltså är det varje födande kvinnas rätt att få bort sladdret.
Men stopp, vänta ett tag. Vill vi verkligen ha ett samhälle där alla kvinnor har storlek 38, stora bröst, fasta rumpor och välformade näsor? Är det verkligen en bra lösning att misshandlade kvinnor snyggar till sig för att dölja den tragiska verkligheten?
Vi tillhör en skrämmande bortskämd generation. Vi vill ha allt nu och tror att allt går att operera eller medicinera bort. Åldrande förhindras tydligen bäst med plastikkirurgi. Visst, och det är bara att proppa klimakterietanterna fulla med piller så håller de sig lugna och skiter i att göra revolution. Och alla unga tjejer blir lyckliga av ett par nya bröst.

Hanne Kjöller har skrivit en bra och angelägen bok. Men när man slår ihop boken har man kvar en bitter eftersmak i munnen. Det har ingen betydelse hur många sjukdomstillstånd hon rabblar upp i samband med övervikt – i boken förstår man att det tyngsta skälet till att göra en magsäcksoperation är att slippa omvärldens fördomar.
”Vi är de sista som man får mobba. Ingen lyssnar på riktigt överviktiga. Jag har hört en kvinna som inte vågat fråga i affären var mjölet fanns – hon var rädd att någon skulle säga att hon minsann inte behöver baka”, säger hon till Aftonbladet.

Men det går inte att operera bort skammen och ångesten. När den överviktiga inte får hantera sina känslor med mat och godis så genomgår de ofta en svår kris. För många är det som ett sorgearbete.
”Jag kommer aldrig mer att kunna äta en vanlig restaurangportion med mat”, skriver Hanne.
Många får dumpningar om de äter fel mat, och mår ungefär som en alkis som går på antabus när han försöker dricka ändå. En del går ner 50 kilo och förlorar totalt kroppsuppfattning och står med en storlek 38 och en 44 i provrummet och vet inte vilken de ska ta. Somliga blir anorektiska. Andra genomgår skilsmässor.
Jag tror att Hanne Kjöller har fel. Det finns glada tjockisar. Man kan vara glad – även om man har ett för högt BMI. Däremot tror jag inte att det finns någon som trivs med sin övervikt. Och det är kanske det vi ska jobba på – att lära oss trivas med några kilo för mycket och en gång för alla begripa att bilden av superkvinnan eller supermannen är en bluff.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset